Sammanhållning i kollektivtrafiken

Christoffer Warkander är konduktör på Tvärbanan i Stockholm och medlem i driftsektionen DSTS. Medlemstidningen Syndikalisten åker med honom några stationer och pratar arbetsmiljö och vikten av sammanhållning mellan arbetskamrater.

Cirka femtio tusen trafikanter använder tvärbanan i Stockholm varje dag. Det är fler än linjen byggdes för och under rusningstid kan det vara trångt i vagnarna. Christoffer rör sig vant bland passagerarna, småpratar och läser av biljetter. När tåget tar fart ut från Liljeholmens station håller en liten pojke på att snubbla till.
– Nu får du hålla i dig lilla vän, så du inte ramlar.

Konduktörerna är ute bland passagerarna hela dagarna. Det är bara vid ändstationerna som de kan gå åt sidan och prata med föraren. Att vara sedd hela tiden kombinerat med bullret från tåget kan vara påfrestande. Christoffer berättar att han flyttat ut på landet för att få mer lugn och ro. Nu pendlar han två timmar om dagen till Enköping.

Det mesta har varit sig likt under de tio år han arbetat. Det som förändrats är framför allt biljettsystemen och företagsnamnen på uniformen. Nu är det Arriva som ansvarar för linjen. Christoffer är skeptisk till privatiseringen av kollektivtrafiken.
– Vissa saker i samhället måste bara fungera; vård, skola, omsorg och kollektivtrafik. Tågtrafiken är stadens blodomlopp. Det ska man inte experimentera med.

När han aviserar biljetterna stannar han upp med jämna mellanrum och tittar på skärmen till läsaren. Touchkontrollen hakar upp sig och ibland slocknar läsaren helt. Frustrerande med tanke på att en konduktör läser av mer än fem hundra biljetter varje arbetsdag. Det är tredje gången personalen får dåliga aviseringsmaskiner. De förra stoppades för att de var så tunga att de slet på handlederna.

Christoffer är medlem i driftsektionen på arbetsplatsen, DSTS. Han tycker att frågan om de dåliga aviseringsmaskinerna är en av de viktigaste fackliga utmaningarna för tillfället. Det och större rastlokaler. I den spårbundna lokaltrafiken finns det tre fack: SEKO, SAC och ST. Christoffer har valt SAC för att han tycker att driftsektionen kompromissar minst.
– I förhandlingar måste båda sidor ge och ta men går det inte måste man våga sätta ner foten, säger han, men understryker att det viktigaste är sammanhållningen mellan arbetskamraterna.

Framme vid ändstationen Alvik följer vi med till rastlokalen. När vi öppnar dörren till det lilla huset är det smockfullt med folk. Christoffer berättar att det ibland kan vara svårt att få sittplats, men det är något annat som slår en också. Alla pratar med varandra och hälsar på varje person som kommer in. Det märks verkligen att det är en arbetsplats med stark tradition av sammanhållning. I hallen hänger tre prydliga anslagstavlor. En för ST. En för SEKO. En för SAC.