Skogsfolkets kamp [fulltext]

Fakta! Siffror! Statistik!

Av Anders Ek ursprungligen utgiven av Federativs förlag, 1935.

Reforminsm eller syndikalism?

Allt sedan arbetarrörelsens början ha de organiserade arbetarna fört sin kamp dels för dagskraven, dels för socialismens genomförande. Vi syndikalister hävda, att socialismen icke springer fram av sig själv, enbart på grund av de rådande förhållandena inom samhället, utan dess genomförande är lika mycket en viljebestämd uppgift. Den måste skapas genom medlemmarnas självverksamhet och sysslande med ekonomiska problem på arbetsplatsen.

På grund av denna inställning till problemet, måste vi syndikalister vara principiella motståndare till alla kollektivavtal, då detta är det bästa medlet att avleda arbeternas intresse från de problem de stå inför och förr eller senare ovillkorligen måste lösa.
Syndikalismen är därför anhängare av kontroll på arbetsplatsen i stället för kollektivavtal. Denna arbetarnas kontroll ha vi sammanfört under namn av registret, vilket innebär att atbetarnas kamp och kontroll på arbetsplatsen, under vilka förhållanden och inom vilken produktionsgren som helst, dels för dagskraven, dels för socialismens genomförande.

På grund härav har man inom S.A.C. tillämpat registret på en hel massa arbetsplatser, särskilt under världskriget då de hastiga prisstegringarna på livsförnödenheter satte de reformistiska arbetarna, bundna av fleråriga avtal, i en svår situation, under det S.A.C:s medlemmar genom våra L.S. registerkamp smidigt kunde följa efter med "löneskruven". För att nämna ett exempel så höjdes lönerna från 1 sept. 1916 till samma tid 1917 för 3,500 anläggningsarbetare med 43 procent genom registret.

Under hela S.A.C:s historia har det varit så, att då våra organisationer nått den grad av utveckling, att de kunnat uträtta något för arbetarna som varit av värde, så har den reformistiska organisationen blivit synnerligen intresserad. Icke för att lära av syndikalisternas kampmetoder eller för att stödja dem i deras kamp, utan för att misstänkliggöra dem, förringa dem, och om möjligt, med vilka medel som helst, rasera våra organisationer. Så har förhållandet varit inom byggnads- och anläggningsindustrin, där det ökända V. o. V. gått förbi vårt register och slutit monopolavtal med arbetsgivarna och därmed utträngt våra medlemmar från arbetsplatserna. På grund härav ha vi inom S.A.C. måst göra en taktisk förändring och gått in för avtal även vi och därmed förankrat våra organisationer vid arbetsplatserna mot "monopoljuntan". I princip stå vi kvar på samma ståndpunkt som förut.

På områden där vi äro i majoritet och den organisatoriska styrkan finnes, tillämpa vi fortfarande registermetoden. Så har förhållandet varit bland norra Dalarnas skogsarbetare, under de två sista drivningssäsongerna. På ett område som omfattar den nordligaste halvan av provinsen ha vi med framgång tillämpat registret och höjt skogsarbetarnas löner med 20 á 25 procent. Detta har varit en "nagel i ögat" på Sv. Skogs- och flottningsarbetareförbundet som förut haft majoriteten bland arbetarna i sin organisation, men icke kunnat uträtta ett jota till förbättring av dessas villkor på arbetsplatserna. Den ena agitationsturnén har avlöst den andra, varvid deras talare försökt undervärdera och förringa de resultat som vi syndikalister kommit till genom registret, samt framhållit grannprovinsen Värmlands s. k. skogsavtal som ett mönster för höga löner, ordning och reda, och vilket mönster övriga skogsarbetare i hela landet borde eftersträva.

Vi syndikalister ha emellertid tillförlitliga statistikuppgifter både från det område där det s. k. vämlandsavtalet är gällande och de områden i Dalarna där registret tillämpats, och kunna bevisa motsatsen.

Vi skola därför göra några jämförelser i löner mellan platser där Skogs- och flottnings avtal tillämpas, inom Värmland och andra orter, och där syndikalisternas registerpriser tillämpats. Där man har avtal var förtjänsten säsongen 1933-34 för huggare följande:

Björsjö kr. 4:64, Brattfors 5:36, Silken 4:48, Sävsjön 4:96, Viggen 4:88, Rifallet 4:56, Dala-Finnhyttan 5:12, Laxå 4:56 o. s. v. Medeltal kr. 4:81 pr dag och 60 pr timma.

På platser under samma säsong där man tillämpat L.S. registerpriser utgjorde förtjänsten för huggare:

Furudal kr. 7:20, Dalfors 7:36, Hamra 7:44, Lomfors 6:56, Loos 6:-, Lillhamra 7:44, Suddesjaur 7:04, Särna 8:08 o. s. v. Medeltal kr. 7:14 pr dag och 92 öre pr timma.

Tidningen "Skogs- och flottningsarbetaren" har känt sig illa berörd av det besvärande faktum att där våra L.S. har prissatt äro lönerna betydligt högre än där man har Skogs- och flottnings "ordnade förhållanden". För att komma ifrån detta skriver tidningen:

"Vid ett diskussionsmöte för ett par veckor sedan förekom bl. a. att en syndikalist föredrog några siffror på skogsarbetarnas dagsförtjänster dels uner avtal, dels vid tillämpning av 'register'. Platserna voro godtyckligt valda och siffrorna bevisade ingenting. Ty man kan ju inte jämföra Silken med Suddesjaur, eller ens Särna med Dala-Finnshyttan. En löneskillnad mellan de två sistnämnda på tre kronor är icke ägnad att på något sätt överraska den som vet hur lönerna variera mellan kusten och det inre av skogsbygden."

De platser vi medtagit i vårt exempel ligga ju i Värmland och Bergslagen och kunna icke på villkor betecknas som "kustland", men hur som helst med den saken. Från vårt Trävaruindustridepartement förklarades genom tidningen Arbetaren, att det inte mötte något hinder att göra jämförelser mellan Särna och Dala-Finnshyttan.

Enligt socialstyrelsens dyrortsgruppering tillhör Särna grupp D. och Dala-Finnshyttan grupp B. På grund av högre levnadsomkostnader skall arbetet betalas, enligt socialstyrelsen, i Särna med 12 öre mera pr timma eller 96 öre mera pr dag än i Dala-Finnshyttan. Således, även om man lägger de 96 örena till förtjänsten för Dala-Finnshyttan som för ifrågavarande säsong var 64 öre pr timma och 5:12 pr dag, så kommer man i alla fall icke högre än till 6:08 pr dag, mot i Särna där förtjänsten var kr. 1:01 pr timma eller 8:08 pr dag. Alltså har man i Särna genom registret under den säsong som frågan gäller, pressat upp förtjänsten till två kronor pr dag högre än vad som fordras, enligt socialstyrelsens dyrorts-grupering, för att ha samma köpkraft som Dala-Finnshyttan där avtalspriser tillämpas.

Men även för 1934-35 ha vi samma lönestatistikuppgifter från det område där värmlandsavtalet gäller, som sannerligen inte talar till avtalssystemets fördel i skogarna. Belysande för hur förtjänsterna ställa sig där detta avtals ackordspriser tillämpas för skogsarbetarna, är statistikuppgifter som inkommit till trävaruindustridepartementet inom S.A.C. från ett antal skogshuggare under Hällefors A.-B.

Statistiken har förts individuellt. Namnen på uppgiftslämnarna äro uteslutna. Följande tablå säger en hel del:

N:r 1. Förtjänst pr timma 0:54 pr dag kr. 4:33
N:r 2. " " " 0:50 " " " 4:50
N:r 3. " " " 0:73 " " " 5:11 (1)
N:r 4. " " " 0:38 " " " 2:67 (2)
N:r 5. " " " 0:64 " " " 5:15
N:r 6. " " " 0:28 " " " 2:25
N:r 7. " " " 0:51 " " " 4:15
N:r 8. " " " 0:61 " " " 4:95
N:r 9. " " " 0:55 " " " 4:44
N:r 10. " " " 0:48 " " " 3:86
N:r 11. " " " 0:51 " " " 4:64
N:r 12. " " " 0:53 " " " 4:26
N:r 13. " " " 0:52 " " " 4:19

(1) I detta fall har en 15-åring biträtt i arbetet.
(2) En 16-årig huggare.

Kommentarerna göra sig själva. Förtjänsterna äro lägre än de av socialstyrelsen upptagna medeltalen. De reformistiska skogsarbetarna gingo också in för att avtalet skulle uppsägas, vid en konferens i Hjärphöjden under sommaren, men avtalet prolongerades. Det oproportionella mellan timlönerna och dagsförtjänsterna personerna emellan i ovanstående tablå beror på att arbetstidens längd varit olika.

Under samma säsong kunna vi syndikalister peka på helt andra resultat på de områden där vi fört register. Inom Särna och Idre skogsarbetare-syndikats område, på 20 poster (drivningar) omfattande 175 huggare, var förtjänsten lägst kr. 1:- och högst kr. 1:44 pr timma. På 17 poster, omfattande 160 huggare, varierade förtjänsten mellan lägst kr. 0:88 och högst kr. 0:99 pr timma. Detta i trots av särskilt ogynnsam väderlek under den säsongen. Kan "Skogs- och flott" uppvisa något liknande där de tillämpa sina avtalspriser?

Hur tillämpas och verkar det så omskrutna värmlandsavtalet? Vi andraga ett exempel från norra Värmland hur ett av de där dominerande storbolagen nämligen Mölnbacka-Trysils A.-B. gått tillväga. Vad som är praxis för detta bolag i berörda hänseende torde i stort gälla för samtliga bolag som undertecknat avtalet.

Den svårighetsprocent som avtalet stipulerar utöver det grundpris som är gällande för goda huggningar och skogsförhållanden och som skall variera från 2 till högst 20 procent, utbetalas helt sällan, möjligtvis vid fall av särskilt svårhuggen skog. Svårighetsprocenten skall tillämpas för gles och risig skog, svår terräng, snö m. m.

Den gångtidsersättning som huggarna skola ha enligt avtalet för att de ligger i koja samt för lång provianteringsväg, krånglar sig bolagen i många fall ifrån. Det är "storslaget" då man lyckas gräla sig till grundpriset. Men detta grundpris orkar man inte tillämpa utanför de bolagsdrivningar, där bolagen undertecknat avtalet. Hos de privata arbetsköparna och en del småbolag arbetar man i regel för underpris trots att man är organiserad i "en organisation där huvudmassan är samlad", som den reformistiska termen lyder.

Vid en konferens med både syndikalistiskt och reformistiskt organiserade skogsarbetare, som hölls i Ekshärad den 25 nov. 1934, måste man konstatera att å hälften av alla drivningar arbetade man för underpris upp till 40 procent. Arbeten som enligt avtalet betingade ett pris av kr. 2:- och 2:50 pr kubikmeter, utfördes för kr. 1:30 och 1:75 pr kbm.

Detsamma måste en av reformisternas ombudsmän, Henning Johnsson i Ambjörby, erkänna i en av honom författad broschyr 1934. Han skriver:

"Man får en någorlunda god uppfattning om hur dåligt det i själva verket ligger till i det faktum, att de flesta av skogsarbetarna här uppe, i valet mellan dylikt öppet marknadsarbete och placering vid de av A.K. bedrivna stora vägarbetena i Klarälvdalen väljer det sistnämnda emedan det ger bättre betalt och en säkrare inkomst."

Hur avtalet kringgås.
I Värmland ha ju reformisterna haft avtal i 12 år, så de fått tid att visa sin förmåga att genom avtalssystemet tillvarataga skogsarbetarnas intressen. Den reformistiska organisationen har ju där varit i en överväldigande majoritet. Men det är inte bara det, att bolagen icke håller avtalet och att organisationerna inte kunna tillämpa en grundpriset på de privata och småbolagens drivningar, utan vid de olika avtalsuppsägningarna och därmed följande strider, har det ursprungliga avtalet försämrats.

Ursprungligen gällde grundpriset för sådan skog där det inte gick över 10 bit pr kbm. För grövre skog där det gick över 10 och intill 15 bit pr kbm., betalades ett tillägg av 5 procent. Där det gick över 15 intill 20 bit pr kbm., 10 procent. Över 20 intill 25 bit pr kbm., 15 procent. Under de 12 år den reformistiska organisationen haft avtal, har dessa procenttillägg alldeles bortfallit ur avtalet. Huggarna ha förut haft betalt för uppläggning av virket i res, pr res 15 öre. Efter 1933 har man ingenting för resuppläggning.

Utom det att bolagen ignorerar svårighetstillägg, gångprocent och att avtalet i sig själv blivit försämrat, så har bolagen reducerat även grundpriset. Inte direkt genom sänkning av priset utan indirekt genom ändrade instruktioner o. d. Vi skola återigen anföra exempel från Mölnbacka-Trysils A.-B.:

Den 28 maj 1933 gingo "Sågverks" avdelningar mer på att aptera själva, detta trots att avtalet stipulerar fri mätning. Detta merarbete för huggarna innebär i realiteten en reducering av 12 procent. Stranna L.S. satte sig emot detta och vägarde att mäta själva, och dess huggare har ej heller mätt utan har bolaget för deras vidkommande hållit avmätare. En del medlemmar i övriga L.S. som sortera under bolaget, "kunde inte mäta", varför även för dem bolaget måste hålla avmätare. Alltså har i realiteten syndikalisterna under Mölnbacka-TrysilsA.-B. i norra Värmland, arbetat för 12 procent högre priser än de avtalsslutande reformisterna själva.

Från och med första veckan i november 1934, har införts skärpta instruktioner: Träden skola fällas vinkelrätt. Alla krokar skola bortlumpas, likaså tjurved. Inget stjälphugg får finnas kvar på stocken utan måste bortlumpas, all svartbark skall bortskavas ur lyrorna o. s. v. Detta utan ersättning.

Ingenting har gjorts från den reformistiska och avtalsslutande huvudorganisationens sida mot dessa indirekta lönereduceringar från bolagets sida. Ingenting har gjorts från de lokala avdelningarnas sida, dels på grund av att de sakna rätt att vidtaga något utan förbundsstyrelsens nådiga tillåtelse, dels på grund av at både avdelningarna och huvudorganisationen sitta fast under avtalslagen om de skulle vidtaga någon kraftåtgärd för att vinna rättelse. Men ingen lag kan hindra bolagen att ändra instruktionerna, de skyddas alltid genom att påstå att de äro tvungna att ändra instruktionerna för att kunna hålla driften uppe och någon kompensation för de reducerade löner, som skogsarbetarna få vidkännas på grund av dessa instruktionsändringar, "kunna" naturligtvis inte bolagen betala på grund av ovan angivna orsaker. Den enda möjligheten för arbetarna att pressa fram kompensationer, nämligen att gå till aktion, är stängd genom avtalslagen.

Även om man, som reformisterna, skulle erkänna att kollektivavtalen i princip, vore av stort värde för arbetarnas reglering av lönerna inom de olika närings- och produktionsgrenarna i allmänhet, så måste man i alla fall göra undantag för skogsarbetet, detta på grund av dess egenart och dess roll av "nyckelindustri" inom trävarubranschen. Hittills tillämpade avtal för skogsarbetarna innebär ju först och främst grundpris med klasser för olika dimensioner och därutöver tariffer för svårighetstillägg med gradvis förhöjning av priset efter som drivningen försvåras. Men hänsyn måste icke tagas till gradvis försvårad och hårdhuggen skog utan därutöver till en hel del faktorer som spelar in på arbetsförhållandena. Då knappast någon arbetsplats är den andra lik i fråga om detaljer av svårighet, komma otaliga tolkningstvister att uppstå mellan arbetsgivaren och arbetarna om vilken eller vilka svårighetsgrader arbetsplatsen skall falla under. Alla dessa svårighets-bestämmelser bli kautschukartade och tänjbara till arbetarnas nackdel. Det blir i de flesta fall en ren godtycklighet från arbetsgivarehåll om arbetarna skola erhålla något tillägg i någon form. I de flesta fall stannar det vid att arbetarna erhålla grundpriset och i en del fall måste arbetarna kämpa för att komma upp till detsamma.

Hur registret verkar.
Skogsarbetarna ha endast en väg att gå för att komma rättvisan närmast vid reglerandet av sina löner och det är att tillämpa registret. Vid registeraktionen tillämpar man ingen i förväg upsatt och med arbetsgivaren överenskommen tariff varunder man måste ställa varje drivning eller skifte och varom det måste bli kiv med arbetsledningen om vilken eller vilka svårighetsgrader som skola tillämpas, utan då taxerar man på ett noggrant sätt skogen efter de verkliga förhållandena och sätter ett behövligt pris för träbeskaffenhet plus eventuellt risig skog, gles sådan, svåra terrängförhållanden, lång väg till kojan, lång provianteringsväg m. m. Varje sådan prissättning är i sig själv en blockad. I och med att arbetarna erhålla det åsatta priset upphäves denna blockad obligatoriskt. Erhålla däremot icke arbetarna priset då de sammanträffa med arbetsledningen för åtagande av arbetet, så står blockaden i form av prissättningen kvar till uppgörelse träffats med arbetslaget. Under tiden erhålla arbetarna, om de tillhöra S.A.C., understöd för att klara av det nödvändigaste för uppehället. Genom att striden föres partiellt på varje drivning, kunna de kamrater som erhållit priset på sina drivningar, genom uttaxering om så fordras, ytterligare stödja kamraterna på de drivningar där man icke omedelbart erhållit de åsatta priserna, utan kommit i registerstrid med arbetsgivaren.

För att genom en öppen strid eller generell strejk pressa fram ett avtal som i någon mån innebär en förbättring för arbetarna och inte enbart blir ett avtal för självändamål, fordras en oerhörd kraft och en sådan kraft innehar inte skogsarbetarna som grupp. Avtalen blir i regel endast skenbara förbättringar på papperet utan verklig betydelse, på grund av vad ovan nämnts om skogsavtal i allmänhet. De tidsbestämda avtalen lägga hiner i vägen för arbetarna att vid tiden för avtalets utlöpande genom aktion förbättra sina löner genom att höja avtalspriserna. Arbetsgivarna veta, - och bestämma i princip - vilket datum avtalet utlöper, och man reglerar alltid drivningarna så att man vid avtalets utlöpningstid är säkerställd med råvaror = timmer och massaved för månader framåt. Virket i upplag enbart, ger ingen vinst åt bolagen. Först förädlat och utskeppat i form av plankor och bräder, trämassa eller papper, inbringar det profit. En underhandling för skogsarbetarna under förhållanden då bolagen är säkerställda med råvaror för lång tid framåt, utmynnar i regel i reducerade priser eller i bästa fall i status quo. Arbetarna stå inför tvenne alternativ: Å ena sidan att taga reduceringarna eller gå i strejk för att hålla stånd eller för förbättringar. En strejk för förbättringar är alltid dömd att mislyckas såvida inte arbetarna ej kunna träffa bolagets "ömma punkt", nämligen att med strejken beskära profiten. Men då de "kvarnar som mala guld" åt bolagen, nämligen sågverken och massafabrikerna, äro i full gång under det att skogsarbetarna strejkar, så förlorar inte bolaget en enda krona, och en strid som icke tillfogar bolaget någon ekonomisk förlust, är ett slag i tomma luften. Arbetarna däremot förbrukar sina understödskassor, förlora därigenom sitt stridshumör och tron på sin organisation genom det långa svältkriget. När kassorna är slut så äro arbetarna färdiga för att taga reduceringarna och därmed både ekonomiskt och moraliskt nederlag.

Annat är det med registerkampen. Medan avtalssystemet alltid blir stelt och mekaniskt, är registret däremot alltid så att säga ett levande system, smidigt och anpassningsbart genom vilket man kan föra guerillakrig med arbetsgivarna och passa tillfällena. Registret är den permanenta kampen. För varje drivning som skall påbörjas blir arbetsgivaren ställd inför den blockad som prissättningen innebär. Om arbetsgivaren skall ha igång drivningen så måste han betala. Men registret liksom övriga kampmedel, är inget trollmedel. Registerstriden kan leda till öppen strid, för att tala med Frans Severin:
"Registret kan naturligtvis inte göra alla öppna konflikter överflödiga. Det kan naturligtvis inträffa förhållanden då dessa tvingas till utbrott trots det mest välskötta register. Men kan registret allena förhindra en ringa bråkdel av de öppna konflikterna utan att arbetslönerna sjunka, så är det ändå en vinst som arbetarklassen inte har råd att kasta bort".

Nu har det visat sig att syndikalisterna i norra Dalarna inte bara undvikit konflikter utan att arbetslönerna sjunkit, utan även, genom registret, höjt arbetslönerna med 20 à 25 procent den sista säsongen.

Naturligtvis kan ett eller flera bolag vägra att gå med på de priser som satts å planerade drivningar. På så sätt komma samtliga drivningar under registerblockad samtidigt. Bolagets åtgärder verkar då som lockout. Har bolaget en viss trumf på hand så kan ju även en sådan strid draga ut på tiden alldeles som en strid för ett kollektivavtal. Det kan ju också tänkas att arbetarna måste retirera och taga reducerade registerpriser på samma sätt som man under liknande förhållanden i strid för ett kollektivavtal måste taga reducerade avtalspriser. Ytligt sett skulle det inte vara så stor skillnad mellan avtal och register, vilket också reformisterna i sin agitation för avtalet framhåller.

Det kan inträffa, att arbetarna, även med hjälp av ett välskött register kunna bli tvingade att taga reduceringar av de fastställda registerpriserna, alldeles som vid en avtalsstrid, men, och här kommer skillnaden: de fastställa icke reduceringen i ett kollektivavtal för viss tid framåt. Genom att icke vara bundna av ett avtal kunna arbetarna vid kommande stämplingar och planerade drivningar åter prissätta och börja kampen på nytt, även om detta sker omedelbart efter sedan de tvingats till att reducera priserna på förut prissatta drivningar. Man kan antaga att bolaget återigen vidtager motåtgärder i form av lockout, men det är knappast troligt, enär varje bolag efter en längre konflikt i skogarna, förr eller senare måste fylla förråden av råvaror, timmer och massaved, som den tidigare strejken tömt. Skulle bolaget gå till aktion även denna gång så har ju arbetarna möjlighet att tillämpa samma manöver igen och komma otvivelaktigt att hemföra segern, såvida icke bolaget ämnar stoppa driften vid sina förädlingsverk.

Vid en avtalsstrid däremot, då arbetarna bli tvingade att taga reducerade avtalspriser, fastställer man dessa reduceringar i ett tidsbestämt avtal. Bolaget har sedan möjligheter att forcera drivningarna i vilken utsträckning som helst under avtalstiden och inte bara fylla den efterfrågan på råvaror som strejken förorsakat utan även att upplägga förlager av timmer och massaved i tid före nästa gång avtalet utlöper, och då man kan befara att arbetarna skola ta revansch för nederlaget. Bolaget har återigen garderat sig med råvaror för sina förädlingsverk för lång tid framåt och arbetarna stå återigen maktlösa att upptaga striden med bolaget.

Vad här framhållits är grundat på praktiska erfarenheter av avtalssystemet och dess verkningar i skogarna och ett ovederläggligt bevis för registersystemets överlägsenhet som kampmedel framför avtalsmetoden.

Solidaritet i ord och handling.
De arbetargrupper som under ovan skisserade avtalsförhållanden skulle ha möjligheter att pressa fram en seger för skogsfolket äro arbetarna vid förädlingsverken, sågverks-, pappersindustri- och transportarbetarna m. fl., förutsatt att de voro organiserade i en ändamålsenlig organisation där hela trävaruindustrin kunde samverka och utöva solidaritet i handling. Som det nu är ställt inom L. O. finns det inga möjligheter för dessa grupper att i handling stödja skogsarbetarna och därmed pressa fram en bättre ekonomisk ställning för denna arbetargrupp. Varje grupp inom trävaruindustrin är, liksom alla övriga industri- och yrkesgrupper inom L. O., särorganiserade i var sitt isolerat och suveränt arbetande förbund. Varje förbund med egna stadgar, egna understödskassor m. m. Genom att varje grupp är organiserad i ett suveränt särförbund, finns inga som helst möjligheter för den ena gruppen att i handling stödja den andra. Solidariteten sträcker sig ytterst sällan utanför dessa industri- och yrkesförbunds snävt uppdragna gränser. Undantagen bestyrker regeln.

Då försvarare av reformismen och dess organisationsformer bli angripna på denna punkt, peka de gärna på den år 1925 bildade trävaruindustrikartellen vilken omsluter både "Skogs- och Flott", Sågverks-, samt Pappersindustriarbetareförbunden och som utgives för att besitta en väldig kraft då det gälla att stödja skogsarbetarna.

I de senaste kartellstadgarna som gälla från den 1 juni 1933 heter det i paragraf 3 mom. 2:
"Förbund, som planerar avtals- eller lönerörelser av större omfattning, skall, innan beslut om sådan åtgärd fattas, därom meddela kartellstyrelsen samt avvakta dess utlåtande. Kartellstyrelsen skall efter prövning av ärendet, varvid läget inom kartellen som helhet beaktas, antingen själv avgiva utlåtande, eller också, om den finner omständigheterna så kräva, förelägga detsamma för kartellstämman."

I samma paragraf mom. 4 och 5 heter det:
"Förbund, som med godkännande av kartellstyrelsen verkställt arbetsnedläggelse eller mottagit lockout, åligger att hålla kartellstyrelsen underrättad om konfliktens utveckling och förlopp.
Förbund, som iakttagit, vad i denna paragraf stadgas, äger rätt att av övriga i kartellen anslutna förbund påkalla det stöd - ekonomiskt eller genom sympatiåtgärder - som förhållandena kunna anses kräva eller medgiva."

Så långt har en av Skogs- och Flottningsarbetareförbundets ombudsmän i Klarälvdalen i en av honom skriven broschyr citerat kartellens stadgar, i dessa rader skulle således det maktmedel ligga förborgat varmed de tre förbunden inom trävaruindustrin skola kunna pressa fram bättre förhållanden för dessa skogsarbetarna.

Men ombudsmannen i fråga har tydligen avsiktligen utelämnat den sista passusen i mom. 5 som lyder:
"Det ekonomiska stödet skall lämnas i den utsträckning det är möjligt med hänsyn till de omständigheter, som föreligga för de olika förbundens vidkommande, och lämnas i form av räntefria lån, som av det låntagande förbundet återbetalas, så snart förhållandena det medgiva. Uppkomma stora svårigheter för det låntagande förbundet att verkställa återbetalningen, böra styrelserna för de långivande förbunden på förslag av kartellstyrelsen avskriva lånet."

Vidare heter det i samma paragraf mom. 6:
"Hemställan om sympatiåtgärder av större omfattning eller av den art, att de kunna befaras medföra besvärande konsekvenser för de till kartellen anslutna förbunden, skall underställas kartellstyrelsens prövning. Förbund äger icke rätt att mot kartellstyrelsens utlåtande vare sig hemställa om eller medgiva sympatiåtgärder av dylik omfattning."

Det enda kartell och dess stadgar åstadkommer, är en förstärkning av påveväldet inom ifrågavarande förbund. I stället för att skogsarbetarna haft en förbundsstyrelse som förmyndare, ha de nu fått tre dylika. De sympatistridsåtgärder som stadgarna talar om, kunna aldrig komma till stånd enär L. O:s stadgar lägga hinder i vägen för desamma. Det heter i L. O:s stadgar paragraf 9 mom. 3, beträffande blockad, bojkott och sympatistrejk:
"Understöd till medlemmar, som deltaga i sympatistrejk eller sympatiblockad, skall betalas av det förbund, som begärt sympatiåtgärdens företagande. Av Landsorganisationen utbetalas understöd enligt stadgarnas paragraf 8 mom. 12, i det fall, att Landssekretariatet påkallat företagande av sympatiåtgärd."

På denna L. O:s stadgeparagraf strandar alla försök eller krav på sympatiåtgärder. Man kan ju i rimlighetens namn inte begära att ett förbund som är i brinnande strid och har fullt upp med att betala understöd till egna medlemmar, också skall betala understöd för det eller de förbunds medlemmar som skola företaga sympatiåtgärden.

Vidare talas det i kartellstadgarna om "besvärande konsekvenser" för de till kartellen anslutna förbunden, och då hitills alla sympatiåtgärder både av förbunden och L.O. betraktas som medförande "besvärande konsekvenser", så kommer det antagligen att bli så i fortsättningen. Denna paragraf låser alltså även Landssekretariatet från att påkalla sympatiåtgärd i handling. Det enda som kommer att praktiseras i fortsättningen är nog räntefria lån med återbetalning, vilket senast praktiserades i de värmländska skogsarbetarnas strid 1932 då lån beviljades av L.O.

Organisation och kamp.
Liksom Landssekretariatet endast är en överbyggnad för en samling skråförbund som tillsamman ge sig ut för att vara en klassorganisation trots att de i verkligheten äro var för sig en egen isolerad, suveränt arbetande, organisation med ingen eller ytterst ringa samverkan med de övriga förbunden, så att kartellstyrelsen, för att ge illusion av en större industriell enhet, en liknande överbyggnad över de tre förbunden inom trävaruindustrin. Kartellen har hitills använts som ett agitationsmedel, närmast för att bryta udden av syndikalisternas kritik mot planlösheten i de reformistiska förbundens stridstaktik.

Innevarande höst har en av "Skogs- och flotts" aktivaste män inom Ljusnan-Woxnans distrikt av samma förbund, Jon N. Jonsson i Söräng, Hälsingland, för förbundets räkning skrivit en broschyr betitlad: "Skogsarbetarnas fackliga arbete." Å tre sidor av broschyren ägnar han den syndikalistiska organisationen och dess taktik ett kapitel. Han skriver bl. a.:

"Den syndikalistiska taktiken har kännetecknats av den direkta aktionen på arbetsplatsen och registerförningen. Enligt sin decentraliserade organisationsform fullfölja de den grundåskådningen att striden på arbetsplatsen är den viktigaste. Genom att i själva organisationsformen åsidosätta det värde, som i den fackliga kampen ligger däri, att det finnes en central ledning, som har överblick över läget på arbetsmarknaden, kännedom om de fackliga styrkeförhållandena samt är fullt insatt i den egna organisationens ekonomiska och organisatoriska kraftresurser och därtill ledas av mera allmänna än ensidigt lokala synpunkter, ha de trasslat till stridsfronten och arbetsförhållandena åtskilligt överallt i landet. Den disciplinära fostran av medlemmarna, som bedriviys inom, och med åren blivit en så värdefull moralisk tillgång hos den reformistiska fackföreningsrörelsen och förlänat största möjliga effektivitet åt dess stridsåtgärder, är den syndikalistiska rörelsen i stor utsträckning i saknad av. Därför har man också funnit hurusom de av de lokala samorganisationerna proklamerade och igångsatta arbetsnedläggelserna och stridsåtgärderna i de flesta fall varit huvudlösa tilltag, med planlös iscensättning, i allt ett ansvarslöst schackrande med väsentliga arbetarintressen. Men så har resultatet i regel blivit att det hela runnit ut i sanden, men lämnat kvar splittring, missnöje, spolierade förutsättningar och tillgångar".

Ovanstående är typiskt för såväl borgare som socialdemokrater då de skola uttolka den syndikalistiska organisationsformen och dess taktik. Det är också ett tydligt bevis för huru okunnig man på det hållet är då man skall bedöma olika riktningars inom arbetarrörelsen arbetssätt, principer och taktik.

Vi syndikalister bygga på federalismen. Federalism är organisation underifrån och uppåt. Det är en organisk samverkan av krafterna för att nå ett gemensamt mål. Federalism är fast sammanhållning på grund av fritt ingångna fördrag.

Visserligen är den lokala samorganisationen grundenheten inom den syndikalistiska Landsorganisationen, men dess suveränitet sträcker sig icke längre än till de frågor som rör L.S:s eget verksamhetsområde. Decentralismen innebär icke att en L.S. beslutar vad som helst. Ett beslut av en L.S. som skadar en annan L.S. har man icke rätt att fatta. Detta gäller också för olika grupper inom L.S. Att lokala frågor som hålla sig inom solidaritetens gräns, beslutar L.S. över då det gäller alla anslutna arbetare på den lokala platsen. Över liknande frågor som gälla en viss industrigrupp inom en L.S. beslutar gruppen (syndikatet), och då det gäller en del av sådan lokal industrigrupp (t. ex. ett företags arbetare) beslutar denna grupp (driftsektionen). Medlemmarnas bestämmanderätt inom S.A.C. sträcker sig lika långt som uppgiften varom frågan gäller. Detta betyder att i en fråga, en stridsåtgärd eller ett annat spörsmål som berör flera L.S. eller grupper inom flera L.S., äga dessa L.S. eller grupper bestämmanderätten. Någon lokal grupp eller L.S. ha icke i kraft av decentralismen och självbestämmanderätten, rätt att separera från en dylik gemensam överenskommelse. Det heter därom i S.A.C:s principförklaring punkt 8:

"Centralisering av beslutanderätten skapar förtryckta och förtryckare, som dödar det självständiga initiativet och egna tänkandet och förhindrar skapandet av självstyrelse och självansvar bland arbetarna, samt göra dem till samma behärskade element som de äro i det borgerliga samhället. Arbetarnas frigörelse är helt beroende av deras egen förmåga att med hjälp av nya samhällsformer decentralisera bestämmanderätten över produktionsmedlen och samhällets förvaltning. Syndikalismen är därför motståndare till maktcentralisationens princip och överlåter åt varje organisationsenhet att bestämma över sig själv i egna angelägenheter, vilket inte innebär, att de enskilda organisationsenheterna ha rätt att separera från eller fatta beslut, som stå i strid med överenskommelser, som gemensamt träffats mellan de sammanslutna organisationsenheterna."

Uppgiften att överblicka läget på arbetsmarknaden, som Jon N. Jonsson meddelar, att den reformistiska förbundsledningen har och som, enligt J:s påstående, vi syndikalister åsidosätta, är icke alls främmande för oss inom S.A.C. Vi ha inom ramen av klassorganisationen, för varje produktionsgrupp, tillsatt ett verkställande utskott. Varje landsomfattande produktionsgrupp inom S.A.C. benämnes för en federation. Utskotten för federationerna inom samma näringsgren använder samma förvaltning med en sekreterare i spetsen som sköter de löpande ärendena. Federationerna inom samma näringsgren benämnes för ett departement inom S.A.C. Ex.: Trävaruindustri-departementet, som består av Skogs-, Sågverks-, Pappers- och Snickeriarbetarefederationerna inom S.A.C. Dessa industriella grupper äro inga egna organisationer, utan organ inom klassorganisationen. Utskotten ha till uppgift att bearbeta respektive produktionsgruppers statistik, samt hålla respektive lokala produktionsgrupper inom L.S. samt övriga verkställande organ inom S.A.C. i kontakt med de ekonomiska förhållandena, konjunkturer å arbets- och varumarknaden genom att ständigt följa sådana företeelser som kunna inverka på arbetarnas kamp och som måste ligga till grund för nödiga råd och upplysningar. Vidare att utgöra den centrala förbindelselänken mellan L.S. vid strider inom vederbörande industri samt i övrigt närmare följa dessa strider och bistå L.S. med råd och upplysningar för stridens effektiva förande. Vi tro säkert att dessa organ fylla sig ålagda uppgifter och hålla respektive medlemmar à jour om vad arbetarna böra ha reda på om de ekonomiska förhållandena på arbetsmarknaden, lika bra som de centralistiska förbundsstyrelserna.

Dessa departements- och federationsutskott äro inga förmyndarorgan alldenstund medlemmarna ute i de lokala organisationerna ha bestämmanderätten, men de ha förbundens fördelar som statistikförande, upplysande, rådgivande och sammankallande organ, utan att ha förbundens nackdelar av fasta isolerade förbund som inte ha möjlighet att samverka eller bistå varandra i handling. Departements- och federationsutskotten äro endast verkställande organ för fritt samverkande industrigrupper inom klassorganisationen.

Angående kännedom om de fackliga styrkeförhållandena så har man inom S.A.C. mycket bättre kontroll över hur många medlemmar man har inom varje industri än inom L.O. Varje L.S.-kassör rapporterar kvartalsvis huru många medlemmar som arbetar inom varje industri, uner det att man inom L.O. i åratal kan tillhöra ett förbund, t. ex. "Skogs- och flott", men man kan ha sitt arbete på vägarbeten. En del medlemmar tillhöra V. o. V. men ha sitt arbete i långa tider i skogen o.s.v. Även på detta område är L.O:s system underlägset.

Disciplin eller självansvar?
Angående den disciplinära "fostran" som skulle ha förlänat så stor effektivitet åt reformisternas stridsåtgärder, är det bäst att man på det hållet talar tyst därom. Det är icke broschyrförfattaren obekant, att i hans egen hemprovins förde syndikalisterna en generell strid år 1932 mot Marma-Långrörs A.-B. där sammanhållningen var god inom våra 25 à 30 L.S., som deltogo, detta trots att vi inte hade några förmyndare som gett sig ut för att ensamma ha hand om förståndet. Men de resurser som stodo till buds, slogo syndeikalisterna tillbaka de hutlösa kraven på upp till 30 procent reducerade priser för bolagets skogsarbetare, med sänkning av dagsverkslönen från 6:- till 5:-kr. Denna strid fördes effektivt av syndikalisterna, trots att en hel del av Skogs- och flottningsarbetareförbundets avdelningar arbetade för reducerade priser under det att syndikalisterna stredo för högre priser. Striden slutade med seger. Reduceringskraven tillbakaslogos såväl evad det gällde ackordspriser och tidlöner som också kravet på 10 timmars arbetsdag. Dessutom höjdes priserna på enstaka orter där särskilt låga löner förut tillämpats. Under tiden som striden var igång, höll L.O. en ombudsman för "Skogs- och Flotts" räkning inom stridszonen som genom föredrag försökte underminera sammanhållningen. Samtidigt var Arbetets Frihets ombudsman också ute i samma ärende, men båda misslyckades, tack vare syndikalisternas effektiva uppehållande av sammanhållningen.

Någon tid senare förde S.A.C. liknande strider mot två andra bolag inom Hälsingland, nämligen Ljusne-Woxna och Bergvik-Ala A.-B. Där slogo syndikalisterna tillbaka reduceringskraven vad det gällde Bergvik-Ala samt pressade fram kompensationer för försämrade apteringsinstruktioner vad det gällde Woxna-bolaget.

Under samma tidpunkt förde den reformistiska organisationen strid i Uppland där reduceringar med över 10 procent måste tagas, och mot Värmlandsbolagen där sänkningen blev 3 procent av ackordspriserna och 2 procent av timlönerna. I kronoparkerna i mellersta Sverge måste de taga 6 procent reduceringar och i Kopparberg-Hoforsstriden 16 procent för huggarna och för körarna 7 procent. I västra Medelpad 1933 reducerades priserna med ända upp till 28 procent. Det var ändå S.S.F.F:s sekreterare, H. Sten, som var närvarande på konferens i Ånge den 12 februari och trumfade igenom beslutet om att taga dylik reducering. Allt detta tyder inte på att den centralistiska disciplinen varit värdefull och långt ifrån har den skapat fram den effektivitet som Jonsson talar om. Jo, möjligtvis till storbolagens förmån.

Påståendet att syndikalisterna trasslat till stridsfronten och arbetsförhållandena överallt i landet, återfaller i alla sådana fall på reformisterna själva. Ty vad äro deras ständiga monopolaktioner, att med svältpiskan tvinga S.A.C:s medlemmar från arbetsplatserna och deras förräderiuppgörelser bakom ryggen på S.A.C:s medlemmar till underpris? Vad är deras lojala inställning till den socialdemokratiska regeringens och dito partiets strävan att gå borgarklassens ärenden vid genomförandet av klasslagar, som kommer att ställa arbetarnas kamporganisationer under kontroll av den fascistiska polisstaten?

Är icke allt detta, om något, att trassla till stridsfronten både direkt och indirekt?

"De lokala syndikalistiska operationerna bli inte annat än irritationsmoment på arbetsmarknaden och till största skadan till arbetarna själva", påstår Jon N. Jonsson. Han hänsyftar på registeraktionerna som syndikalisternas organisationer tillämpat med framgång de senaste åren.

Då man såsom skogsarbetarna i norra Dalarna allmänt tillämpar registret på en front av 14 à 15 mil, inom ett område som inramar ett 10-tal av de största skogssocknarna, utgörande hälften av provinsen och med ett medlemsantal inom våra L.S. av 1,700, så kan inte en sådan aktion kallas lokal. Den blir lika generell som en öppen strid för ett dåligt kollektivavtal, men registeraktionen ger bättre resultat. En sådan registeraktion igångsättes i samma ögonblick som man är färdig med prissättningen, vilken i sig själv utgör en blockad. Denna blockad avvecklas succesivt i den mån man erhåller priserna på de prissatta drivningarna. Detta "guerillakrig" har visat sig så pass effektivt att man under säsongen 1934-35 höjt priserna med från 20 till 25 procent. Ingen ärlig människa kan komma och påsta att detta är till skada för skogsarbetarna.

Den egendomliga situation som nu är rådande i dalaskogarna kommer egentligen icke alls som någon överraskning. Vi ha förut varslat en hel del om att något förr eller senare skulle bryta loss.

Reformistisk aktivitet - mot syndikalisterna.
Vi hava förut visat att om de syndikalistiska organisationerna hålla sig passiva på en ort, så länge ligga också reformisterna overksamma även om de ha aldrig så stora möjligheter att både organisera arbetarna och få till stånd "ordnade förhållanden" som det heter. Men då L.S. blivit så stark på en ort att den kan börja uträtta något nyttigt för arbetarna, då blir det också liv i den reformistiska monopoljuntan. Då gäller det att till varje pris gå till anfall mot våra organisationer för att stoppa deras frammarsch, då visas det en aktivitet så det förslår.

Så länge våra L.S. i norra Dalarna räknade med litet medelsmantal, och därför icke hade möjlighet att uträtta något på arbetsplatserna, var allt lugnt och tyst. De avdelningar som Skogs- och flottningsarbetareförbundet haft på varje ort, fingo omärkligt försvinna, en efter en utan att det gjordes något från förbundets sida för att hålla dem vid liv eller försöka utöka deras medlemsantal, långt mindre försöka få till stånd några förbättringar på arbetsplatserna. Men så började syndikalisterna taga itu med att organisera skogsarbetarna i de L.S. som redan funnos, nya L.S. bildades. En hel del L.S. kan nu skriva sitt medlemsantal i tre-siffriga tal. Men då börjar man också vakna upp i det socialdemokratiskt-reformistiska lägret, inte för att medverka i kampen mot arbetsgivarna utan för att börja bekämpandet av syndikalisterna. Den första påminnelsen om att vi började betyda något, var en artikel från Älvdalen införd i Dala-Demokraten för den 23 juni 1933 under rubrik: "Kulturskymning över Älvdalen." Skribenten påtalar att: "En herre har opererat i Särna- och Älvdalsskogarna i vinter och bibringat skogsarbetarna så rysliga saker att skulle skogsarbetarna tillämpa denne agitators metod, så vore de sålda för tid och evighet."

Han syftar på kojagitationen nämnda vinter och propagandan för registret som kampmetod i skogarna.

"Skola våra hederliga svenska arbetare läras dansa efter den syndikalistiska-moskovitiska pipan tycka vi hjärteligen synd om dem. Rätta sättet att arbeta för förbättrade existensmöjligheter är förvisso icke att gå bröstgänges tillväga."

Till sist uppmanar han alla tänkande Älvdalsbor att med "alla tillåtna medel bekämpa syndikalisterna."

Den andra påminnelsen om vad som komma skulle var en ledande artikel i "Skogs- och Flottningsarbetarens" Dala-nummer för oktober 1933 då Dala-distriktet fullbordat sin första tioårsperiod. Sedan man givit honnör för alla aktiva och intresserade medlemmar under de tio åren samt de energiska distriktsstyrelserna övergår man till att fälla domen över syndikalisterna, vilka lyder som följer:

"Tyvärr ha splittringsapostlarna vunnit gehör på sina håll. Dalarnas skogsarbetare stå icke i en organisation, vilket innebär en svaghet, en kraftförlust. Det är beklagligt att solidariteten icke överallt är så stark, att man insett behovet av enighet och sammanhållning. Det måste med all kraft inskärpas att omvägen via de syndikalistiska organisationerna är fullkomligt onödig och deras hela 'verksamhet' skadlig. De ha icke på något sätt, allraminst i Dalarna, motiverat sin existens. Efter sådana 'tabbar' som konflikten uppe i Särna och Idre i våras och deras 'uppgörelse' då borde dalkarlarna vara färdiga med den sortens 'fackföreningsmän'.
Börja den nya tioårsperioden med att sluta leden och göra upp räkningen med splittrarne!
Sätt 6,000 medlemmar i distriktet, kollektivavtal med Bergslaget och Korsnäs som arbetsuppgift till 1934!
Men första villkoret härför är att man har en organisation, och icke två. Vart tror ni metall-, sågverks-, pappers- m. fl. skulle ha varit om de liksom skogsarbetarna ha ansett sig ha råd att ha två organisationer? Det måste bli ett slut på detta förhållande. Visa ingen hänsyn, ingen tvekan. Slå näven i bordet på dalamanér och tala om för Ellström-Stjärna, Ek, Finneskog och liknande 'fackliga experter', att nu kan det vara nog.
Det är en skam för Dalarnas skogsarbetare att en enda man lyssnat till och trott på dylika apostlar. Ty efter tio år borde ingen kunna skylla på okunnighet. Alla vet att Skogs- och flottning är deras rätta organisation. - - -"

Enighet och sammanhållning betyder för dessa herrar att S.A.C. skall upphöra med sin verksamhet och på nåd och onåd underkasta sig den reformistiska "påvekyrkan". Den "tabbe" som syndikalisterna skulle ha gjort sig skyldiga till i Idre och Särna, bestod i att syndikalisterna gingo ut i strid för att slå tillbaka reduceringarna av timlönerna vid flottningen, detta sedan de reformistiska avdelningarna överlämnat till våra L.S. att föra striden och själva lovat att stå solidariska. Syndikalisterna förde striden medan förbundsstyrelsen för S.S.F.F. bakom ryggen på både syndikalisterna och sina egna medlemmar, fingo till stånd ett avtal. I kraft av detta avtal kommenderade man ut sina medlemmar att bryta striden. Avtalet verkar så, att utom de reduceringar av timlönerna som blev följden av detsamma, så har arbetsgivaren rätt att permittera arbetarna vid väntetid. Före avtalets tillkomst fingo de betalt för väntetiden. Allt detta kallar "Skogs- och flott" för en "tabbe" av syndikalisterna. Man skryter med sin förnedring inom S.S.F.F.

"Börja tioårsperioden med att göra upp räkningen med splittrarne!" "Visa ingen hänsyn, ingen tvekan", skriver Skogs- och flottningsarbetaren. "Bekämpa syndikalisterna med alla tillåtna medel". Hette det i D.D. för den 23 juni 1933. Behöver man egentligen vara oviss om huvudsyftet med den igångsatta blockaden i skogarna?

Skiljandet av huggning och körning.
Redan hösten 1934 ordnade "Skogs- och flotts" avdelningar i Idre och Särna, offentliga möten till vilka syndikalisterna inbjödos. På dessa möten behandlades frågan skiljande av huggning och körning. Man förklarade från reformisternas sida att förbundet överlämnat till de lokala avdelningarna att genomföra skiljandet på de platser där förutsättningarna funnos. "Skogs- och flotts" medlemmar räknade nu med att syndikalisterna som majoritetsorganisation skulle sätta igång en lokal aktion för saken. Då visste man var syndikalisterna fanns. Planen var ju bra uttänkt men lätt att genomskåda. Man hade räknat med att med en hel del radikala element som finnes inom L.S. i Idre och Särna, skulle det vara lätt att få till stånd en strid. Sedan den kommit igång och "lavinen" börjat rulla, skulle man få med hela Dalarna och sedan liksom i flottningsstriden få skriva ett avtal på kuppen. Men syndikalisterna tackade nej, "fiskafänget" misslyckades för "Skogs- och flott" den gången.

Men skiljandet av huggning och körning är icke huvudsyftet utan endast "lockbetet" därför att de flesta skogsarbetarna och i synnerhet körarna ha en fix idé om att allt skall ordnas på ett lättvindigt sätt sedan man fått de båda grupperna skilda åt. Alla de agitatorer från "Skogs- och flott" som hållit föredrag i höst, ha på sina affischer med fet stil haft till ämne: "Huggnings och körnings skiljande". Men i föredraget har det varit det minsta de talat om. Man har huvudsakligen rört sig om priserna. Huvudsaken i denna aktion är att man får till stånd ett avtal så man kan bryta udden av syndikalisternas registeraktioner, om detta är både S.S.F.F. och R.L.F. eniga, fast ur olika intressesynpunkter. "Skogs- och flotts" avsikt är att tränga S.A.C. åt sidan för att själva komma åt den ställning bland skogsarbetarna som S.A.C. nu har. Bakom R.L.F:s påstådda omtanke för småbönderna och arrendatorerna, som äro beroende av skogskörning för sin existens, ligger storböndernas intressen i egenskap av försäljare av skog till bolag och privata avverkare. Man är från det hållet synnerligen angelägen om att i ett uselt avtal kunna låsa fast körarnas och särskilt huggarnas priser och därmed omöjliggöra förhöjningen av densamma. Genom att på detta sätt hålla arbetslönerna nere, ha storbönderna möjlighet att hålla rotvärdet högre utan att själva behöva stöta sig allt för mycket med bolagen. Allt på bekostnad av det arbetande folket.

Att detta är storböndernas ino R.L.F. avsikt, ha vi öppet fått bekräftat på en hel del möten och i tidningspressen. I Mora Tidning för den 3 december 1934, betecknas syndikalisternas prissättningar av R.L.F:s avdelning i Älvdalen för "ogärningar". Man framhåller också i samma nummer av tidningen att då bolagen avslagit Siljansbygdens ortsförbunds krav på kollektivavtal, så hade de anslutna körarna gått in till bolagen med krav på att i sina kontrakt för körning, av det genemsamhetspris för arbetet som bolagen hade "möjligheter att betala" garantera körarna ett visst pris, det som blev över skulle huggarna få nöja sig med. Skulle huggningen icke kunna utföras för det pris som blev över, fick bolagen ordna detta bäst de kunde. Det är väl någonting dylikt som R.L.F. syftar till, vilket innebär att huggarna skulle bli livegna under körarna. Men därmed är väl också rotvärdet räddat. Vad säger Dala-Demokraten? För oss syndikalister verkar det som ett eko från "Arbetes Frihet".

"Dala-Demokraten" påstar att vi syndikalister äro "korkade" som tro att bolagen skulle vara motståndare till S.S.F.F:s och F.L.F:s framställning om den betydde lägre arbetsförtjänster. Lägre arbetsförtjänster måste det bli alldenstund våra L.S. genom registret redan tillkämpat sig priser som äro högre än de man begärt i förslaget. Saken är den, att både Kornäs och Bergslaget ha sina skogar fördelade i små områden över hela Dalarna. Detta gör att vid skiljning av huggning och körning måste bolagen anställa dubbel fast personal, avmätare och kontorsanställda. Trots att de direkta arbetspriserna i skogen bli lägre, kommer det att bli betydligt fördyrat med ett avtal som föreskriver att huggning och körning skola vara skilda åt. Här ha vi den verkliga orsaken till att bolagen äro motståndare till avtalet. Skulle det varit enbart de direkta priserna för huggare och körare så hade bolagen mottagit ett avtal med uppsträckta händer. Ty så var förhållandet då flottningsavtalet undertecknades. Man hade icke ens tid att ställa det under medlemmarnas i "Skogs- och flotts" prövning, utan man gjorde upp vid bordet bakom ryggen på både sina medlemmar och syndikalisterna.

Den socialdemokratiska pressen kör med påståendet, att körarna få betala huggarnas ökningar genom registret. Det har i enstaka fall hänt, före registrets tilläpning, att huggarna prejat körarna sedan de kommit till skogen, men i långt flera fall ha körarna skinnat huggarna. Men sedan syndikalisterna infört registermetoden och prisatt huggningen på varje drivning, har köraren och bolagsombudet reda på exakt, vad huggningen går till. I realiteten är då huggning och körning skilda åt. Köraren har endast att ackordera åt sig själv. Några andra möjligheter har han inte heller, sedan arbetet blivit formellt skilt. Kloka körare göra gemensam sak med huggarna. Ett ex: Inom Venjans L.S. verksamhetsområde å arbetsplatsen Ogsjön, ville Bergslaget icke betala mera än 50 öre pr stock och kr. 2:40 pr kbm. för massaveden. Huggningen var prissatt. Man gjorde gemensam sak; Ingen huggning förrän körarna erhållit antagliga priser. Man höjde på detta sätt priserna till 60 öre pr stock och kr. 2:55 pr kbm. för massaveden.

Merförtjänsten blev för körarna kr. 605:- delat på tre hästar. Utan att tillhöra organisationen fingo här körarna nytta av syndikalisternas prissättning av huggningen. På liknande sätt gick man tillväga på övriga av Bergslagets drivningar föregående säsong inom Venjans område. På samma sätt erhöllo största delen körare i Älvdalen uner de olika bolagen en förhöjning av priserna med 12 procent förra säsongen. Vi ha otaliga gånger uppmanat körarna att bli kloka över lag, men de ha föredragit att jämra sig och fortsätta att skylla på huggarna att de ha dåliga priser. Att skylla på huggarna sedan registret införts för huggningen är helt obefogat.

Vi fråga: Vad har skiljnigen av huggning och körning åstadkommit för förbättringar för skogsarbetarna i Värmland? Där har man haft ett dylikt system i 12 år år. Likaväl får man innevarande höst bevittna att körare tillhörande "Skogs- och flott" åtager sig pr entreprenad, körning till så usla priser att den som icke är insatt i förhållandena i orten skulle häpna. Sedan körarna fått så mycket att de på något vis kunna klara sig, blir det i regel inte mera än 2:-kr kbm. kvar till huggaren och ändå föreskriver avtalet kr.2:21 som grundpris plus tillägg för svårighet, lång väg m. m. Vi stå gärna till tjänst för syndikalistätare i både D.D. och övriga pressdrakar med att följa dem till dessa platser så att de bli förvissade om verkligeheten. Medan vi äro inne på spörsmålet Värmland, kunna vi i förbifarten nämna att i motsats till Dalarna, så ha bolagen i Värmland sina skogar i regel samlade i ett sammanhängande stycke så att skiljningen av huggning och körning icke åstadkommit någon utökad personal. Och om det skulle ha blivit några merkostnader, ha bolagen tagit tillbaka dessa genom så mycket sämre priser, vilka i regel ligga ända upp till 50 procent lägre än vad syndikalisterna ha tillkämpat sig genom registret i norra Dalarna. Även detta kunna vi bevisa på ort och ställe.

Skällsord i argumenteringen.
"Skogs- och flott" och R.L.F. ha nu utgivit ett upprop där det vimlar av de grövsta skällsord och beskyllningar mot oss syndikalister, sådana som att vi skulle ha farit med hänsynslös lögnpropaganda, att vi äro bolagslakejer, utövar skändligt förräderi, fallit kämpande kamrater i ryggen, äro judasättlingar m. m.

Vad ha nu syndikalisterna i Dalarna gjort som berättigar reformisterna till att kasta dylika tillmäten? Ingenting annat än vad som inom arbetarrörelsen varit gängse kutym, och som L.O. och dess förbund slagit fast på sina kongresser, att i egenskap av majoritetsorganisation på vårt område, själva avgöra vilket kampmedel vi skola använda oss av för att hålla priserna uppe.

Vi skola göra några jämförelser. 1932 fördes en strid i Härjedalen och Hälsingland mot Marma-Långrörs A.-B. Stridens orsak vat att bolaget krävde reduceringar med 30 procent å ackordspriserna. 10 timmars dag, dagsverkslönens sänkning från kr. 6:- till kr. 5:-. I egenskap av majoretetsorganisation blockerade syndikalisterna bolaget genrellt genom 24 L.S. som deltogo i striden. En hel del avdelningar av "Skogs- och flotts" som stodo i arbete då blockaden sattes fortsatte arbetet för reducerade priser under det S.A.C:s medlemmar strejkade. Sådant var fallet i Sidskog, Öjung, Galven, Viksjöfors, Utomskogen m. fl. platser. På dessa platser förklarade avdelningarna att de dels voro i fullständig majoriet, dels den enda organisationen på sina lokala verksamhetsområden. Några blockadlappar sattes inte upp på dessa områden utan vi vädjade till deras solidaritet, men utan resultat. Å andra sidan stodo en del avdelningar solidariska på sådana platser där S.A.C:s medlemmar voro i majoritet.

Vid ett offentligt möte i Viksjöfors under striden, kom det på tal att en del avdelningar arbetade för reducerade priser, bortsett från att avdelningarna i Öjung och Sidskog erhållit ett öre pr bit i ökning för hjälpen åt bolaget. Det föranledde då f.d. förbundsfunktionär i "Skogs- och flott", Ivar Enberg från Woxna att yttra följande å mötet: "Vänta ni syndikalister, tills 'gråvadmalsgubbarna' från Alfta och Ovanåker börjar att kontraktera för vinterdrivningarna, så får ni se hur det går med eder strid. Tror ni att våra medlemmar skola 'kratsa kastanjerna ur elden' åt er? Nej, tacck! det får ni klara själva. Kom inte heller och kalla våra medlemmar osolidariska, de ha endast följt sitt förbunds beslut. Vi har ingen strid med Marma-Långrör!" Det var samma Ivar Enberg som brukar vikariera å förbundsexpeditionen och som slog sönder flottningsstriden efter Kalixälven 1924. S.A.C. hade över 1,800 medlemmar i 19 L.S. "Skogs- och flott" hade inte mera än något över ett hundratal. Enberg drog sig ifrån den av arbetarna valda underhandlingskommittén och träffade uppgörelse ensam, en uppgörelse som knappast haft sitt motstycke i uselhet. Strax innan tåget skulle gå kom Enberg fram med ett avtal och så försvann han. Då underhandlingsdelegerade undersökte avtalet så funno de att Arbetets Frihets medlemmar som redan voro ute som strejkbrytare, hade större rätt till arbete, ja, till och med hade fått rätten att leda och fördela arbetet. Då arbetarna skulle fråga strejkbrytarna om de skulle få vara med i arbete, vilket var det mest sorgliga, rasade fronten sönder alldeles. Både våra L.S. och förbundets avdelningar avtynade och utplånades. Några års organisationsarbete raserades alldeles.

Ett annat exempel är Kopparberg-Hoforsstriden 1932-33. Även där krävde bolaget 30 procents reducering samt 10 timmars dag. Den 13 juni blockerade våra L.S. arbetet på alla de platser där syndikalisterna voro i majoritet såsom Enviken, Rättvik, Ockelbo och Rimsbo-områdena. Men där reformisterna voro i majoritet pågick arbetet hela sommaren. Sådana platser voro: Ovanmyra, Svärdsjö och Åmots bruk m. fl. Först då vinterpriserna skulle tillämpas började "Skogs- och flott" underhandla för att träffa avtal för hela området men misslyckades. Då blockerades bolaget även av reformisterna. Just då det började tryta råvaror vid bolagets förädlingsverk, gjorde "Skogs- och flott" upp och tog en reducering av 7 procent för körarna och 16 procent för huggarna. När "Skogs- och flott" gjorde upp och tog reduceringen och deras medlemmar strömmade till skogarna, måste L.S. på sina områden avblåsa striden och finna sig i reducering också. Är icke detta förräderi? Man hörde inga hysteriska skrik i D.D. eller övriga sosseblaskorna, då var man tyst som en mus på det hållet.

Reformister och bönder.
Eller vad säger D.D. om "Skogs- och flotts" ställning till R.L.F:s strid i Vikmanshyttan 1933? R.L.F:s avdelning på platsen som var majoritetsorganisation hade lämnat in en prislista för körningen och begärt underhandling. Den blev avslagen av bolaget, varför körningen blockerades. "Skogs- och flott" hade ett mindre antal körare med i striden, och trängde sig emellan och gjorde upp för arbetarna genom ett avtal. Det heter i "Skogs- och flotts" verksamhetsberättelse för 1933 därom:

"Då disponenten, vilken, som redan nämnts, vägrade att underhandla med R.L.F., förklarade, att han var beredd att underandla med oss såsom varande en rent facklig organisation, och även gick med på att träffa en översenskommelse, vars priser och övriga bestämmelser kunde av medlemmar och förbundsledning godkännas, förklarades från vårt håll, att vi inte kunde deltaga i en strid för att tillkämpa en annan organisation underhandlings- och avtalsrätt. Däremot förbundo vi oss att tillse, att priserna ej blevo sämre än de begärda och att en eventuell överenskommelse skulle gälla alla som utförde körningsarbeten åt bolaget."

"Skogs- och flott" anser sig inte kunna deltaga i en strid för att tillkämpa en annan organisation underhandlings- och avtalsrätt men fordrar att S.A.C:s medlemmar skola deltaga i sådan strid för att skaffa förbundet sådan rätt. Vilken har givit reformisterna en sådan gudomlig rätt att behandla andra organisationer efter godtycke? Vad säger R.L.F.?

Enligt egen uppgift har "Skogs- och flott" inom Dalälvens distrikt 3,400 medlemmar. Drager man ifrån Kopparberg-Hofors arbetare som enligt förbundets egen beräkning går upp til över 1,100 medlemmar i de avdelningar som sortera under detta bolag, så återstår omkring 2,300 på det område där Bergslaget och Korsnäs ha sina försänkningar och där blockaden gäller, såsom förbundet offentligt meddelat. Inom samma område har S.A.C. 3,000 medlemmar. Detta söker man bortförklara i den socialdemokratiska pressen och påstår att vi icke ha över 1,000 medlemmar inom stridsområdet. Vi skola emellertid undersöka den saken:

Vi skola börja med Idre och Särna socknar längst upp i Dalarna. Inom dessa båda socknar har S.A.C. 410 medlemmar. "Skogs- och flott" har icke över 75 medlemmar högt räknat. Inom Älvdalen har S.A.C. 560 medlemmar under det att "Skogs- och flott" icke har mera än ett 20-tal i sin avdelning i Älvdalsåsen, den enda inom socknen. Inom Orsa socken och den del av besparingsskogen som ligger inom Gävleborgs län har S.A.C. över 200 medlemmar. "Skogs- och flott" har enligt egen uppgift ett 50-tal medlemmar. Inom Ore socken har S.A.C. 125 medlemmar. "Skogs- och flott" har enligt egen uppgift 45 medlemmar. Inom Venjans socken, inberäknat Kättbo och Gävunda har S.A.C. 200 medlemmar. "Skogs- och flott" har en liten avdelning på 22 medlemmar i Gävunda. I Transtrands socken har S.A.C. 125 medlemmar. "Skogs- och flott" omkring 135. Här är den enda av de uppräknade socknarna där styrkorna äro så gott som jämställda. "Skogs- och flott" är t. o. m. i majoritet. Inom två tredjedelar av Transtrand som lyder under Sälens verksamhetsområde, fördes under förra säsongen gemensamt register av Sälens L.S. och "Skogs- och flotts" avdelning till stor båtnad för båda organisationerna. I Våmhus och Sälja har S.A.C. tillsammans 40 medlemmar. Här har "Skogs- och flott" ingen avdelning. I Öje Kapell har S.A.C. 60 medlemmar. Ingen avdelning av "Skogs- och flott" finns på denna plats. R.L.F. har avdelningar i Orsa, Venjan och Älvdalen, av mindre betydelse. I de övriga socknarna finns inga avdelningar av R.L.F.

Dessa nio socknar äro de största och skogrikaste i Dalarna. De gränsa också till varandra i ett sammanhängande område och omfattar den nordligaste halvan av provinsen. Inom detta område har S.A.C. 1,720 medlemmar under det att "Skogs- och flott" endast har 350 medlemmar. Det är på detta område som vi förra säsongen med registret som kampmedel höjde priserna för skogsarbetarna med 20 á 25 procent, och det är inom samma område som vi på inga villkor finna oss i att bli dikterade av någon som helst minoritetsorganisation om vilka medel vi skola tillämpa i kampen mot bolagen för vår existens.

Om man undantager västerbergslagen, som tillsammans med delar av Västmanland och värmland, är ett distrikt för sig själv, så tillhör övriga Dalarna, Gästrikland, Norra Uppland samt ett hörn av Hälsingland, Dalävens distrikt inom S.S.F.F. Om man , som vi i det ovanstående anmärkt, fråndrager området för Kopparberg-Hofors, som har sina skogar rätt samlade inom samma område, så är distriktets rayong i stort sett synonymt med stridsområdet där "Skogs- och flott" och R.L.F. blockerat skogsarbetet. Även om man räknar hela stridsområdet så är S.A.C. majoritetsorganisation med sina 3,000 medlemmar mot "Skogs- och flotts" 2,300, vilket innebär att det skulle vara S.A.C. som i verkligheten hade bestämmanderätten över hela stridszonen. Detta med utgångspunkt från "Skogs- och flotts" ursprungliga princip i sådana frågor. De uppgifter vi här åberopa angående att "Skogs- och flott" har 2,300 är enligt deras verksamhetsberättelse, men då vi veta att en hel del av deras medlemmar, sedan den skrivits, övergått till S.A.C., torde vi komma snningen närmast om vi antaga att de ha 2,000 medlemmar som de uppgivit genom T.T. Vi syndikalister äro dock så hänsynsfulla att vi endast göra anspråk på att bestämma fortsättningen inom det sammanhängande område som de översta nio socknarna utgöra och där vi ha över 1,700 medlemmar mot "Skogs- och flotts" 350. Det är således söder om detta område som "Skogs- och flott" har sina övriga 1,650 medlemmar mot S.A.C:s 1,280. Vi ha aldrig förnekat "Skogs- och flott" att vara majoritetsorganisation inom detta område och bestämma vilka former för kampen de anse lämpligast. Men med utgångspunkt från den princip som "Skogs- och flott" hävdat de senare åren, så kan man inom förbundet, om man vill vara konsekvent, icke klandra en L.S. som har sitt lokala verksamhetsområde mitt i det stora område där vi syndikalister äro generösa att erkänna dem som majoritetsorganisation, om sådan L.S. behärskar sitt lokala verksamhetsområde och träffar uppgörelse för området. Detta är ju i stil med vad "Skogs- och flott" hävdade under Marma-långrörstriden och då måste det vara rätt. Eller kanske "Skogs- och flott" hävdar principen: "När jag super är det rätt".

"Skogs- och flotts" osolidariska handlingar i t. ex. Marma-Långrörstriden, var att en del avdelningar stodo passiva och därtill arbetade för reducerade priser under det syndikalisterna kämpade mot reduceringarna. I Kopparberg-Hoforsstriden var det samma förhållande. Där voro alla avdelningar passiva och arbetade för reducerade priser, med undantag av ett par avdelningar som stodo solidariska och sedan övergingo till S.A.C. När vinterdrivningarna började föll "Skogs- och flott" in i blockaden för att då chanserna för seger voro inom räckhåll, träffa säruppgörelse med reduceringar på respektive 16 och 7 procent, vilket åstadkom reduceringar även för S.A.C:s medlemmar.

Skulle vi syndikalister stått passiva och uppträtt som "Motvals käring" på liknande sätt i den nu av "Skogs- och flott" och R.L.F igångsatta striden, hade vi varit värda att kallas osolidariska, men i stället för att stå passiva, ha vi proklamerat vår egen aktion mot bolagen och övriga arbetsgivare långt före den av S.S.F.F. och R.L.F proklamerade blockaden. Låt vara, inte samma form för aktionen som den öppna blockaden som ifrågavarande förbund proklamerat, men i alla fall en aktion. Vi få komma ihåg att genom att prissätta ett område där vi ha 1,700 medlemmar, så är det liktydigt med att vi blockerat samma område. Våra varningsaffischer som uppmanar huggare och körare att beakta prissättningen och adresserna på registerförare m. m. för erhållande av nödiga upplysningar om priser o. d., är en motsvarighet till brukliga blockadaffischer i en öppen strid. Allt efter som man erhåller priserna på drivningarna, så häves också blockaden succesivt på sådana drivningar. Erhåller man inte priserna, så står drivningen under registerblockad tills man från arbetsgivarehåll finner för gott att betala. Genom att vi redan för S.S.F.F. och R.L.F. gått till aktion mot bolagen, ha vi full moralisk rätt att fordra att dessa organisationer rättar sig efter oss och de åtgärder vi vidtagit, på det område där vi ha en förkrossande majoritet, och att dessa organisationer uppmanar sina medlemmar att stå stödjande i den aktion som våra L.S. vidtagit.

Stridens verkliga motiv.
"Skogs- och flott" gör gällande att striden gäller i huvudsak huggnings och körnings skiljande, men detta är bara en bisak. Hade de en ärlig mening med detta, så hade förbundet på ett ärligt och reellt sätt tillskrivit oss rådgjort om den saken. Men har haft god tid till detta enär "krigsplanerna" huru man skulle bekämpa syndikalisterna genom den nu igångsatta blockaden uppdrogs vid S.S.F.F:s kongress 1934, vilken hölls under juni och juli. Att frågan är ljusskygg bevisas av att man inte nämnt ett ord därom i kongressprotokollet utan har det förts ett särprotokoll över densamma, vilket icke utlämnas till andra än avdelningsstyrelserna och särskilt "pålitliga" medlemmar.

Planen för "offensiven" mot syndikalisterna är uppställd på följande sätt: Genom att proklamera en generell blockad över hela området där Korsnäs och Bergslaget har sina försänkningar, ställa vi syndikalisterna inför två alternativ: "Å ena sidan faller syndikalisterna in och deltager i blockaden och därmed hjälper oss till ett avtal. Därmed har också syndikalisterna kastat sin registerprincip på 'skräphögen'. Därmed ha vi en utomordentlig plattform för vår agitation bland Sverges övriga skogsarbetare, i det vi kunna påvisa att inom det område där syndikalisterna ha sitt starkaste fäste, voro de inte mera principfasta angående registret, än att de kastat det åt sidan och ansågo att det var mera bärande att slåss för ett kollektivavtal" i samband med detta alternativ, har S.S.F.F. avsiktligt, blockerat endast de båda bolagen Korsnäs och Bergslaget, under det staten och de övriga bolagen lämnas utanför blockaden för att vara en reträttplats för S.S.F.F:s körare, där de i god tid kunnat kontraktera körningar åt sig och sin organisations huggare under det S.A.C:s körare och huggare bli ställda inför att med S.A.C:s understödsmedel föra striden åt "Skogs- och flott" för ett avtal varigenom förbundet skall kunna ha möjlighet att bryta udden på syndikalisternas registeraktioner. Å andra sidan, "om syndikalisterna icke deltaga i blockaden, så får vi ett bra tag på dem genom att beteckna dem för blockadbrytare och förrädare och därigenom skada deras organisation och agitation, vilket kommer att lända vår organisation till stor nytta." Syndikalisterna ha valt det senare alternativet och effekten har heller icke uteblivit. "Skogs- och flott" har utsänt ett upprop där vi betitlas med de grövsta tillmälen såsom: Att vi kastat masken, förrädare, bolagslakejer, judasättlingar m. m. Så talar och handlar man inom en organisation som S.S.F.F. som under hela sin historia har uppträtt som yrkesförrädare. För att dölja detta och det egentliga syfte man har med den nu iscensatta blockaden så skränar man om syndikalisternas "förräderi". Det påminner osökt om den gamla historien om tjuven som ser sig upphunnen och själv börjar spela förföljare samt ropar: "Tag fast tjuven!" Eller räven som blir upphunnen av hundarna och själv börjar skälla som en hund. Hela den socialdemokratiska pressen med Dala-Demokraten i spetsen samt övriga borgartidningar, ha formligen illvrålat av ilska över att syndikalisterna inte gått i fällan för att avrätta sig själva och sina kampprinciper. Även den "revolutionära" Ny Dag har fallit in i kören. Bland andra otigheter och lögner, drar man den utnötta skivan om att körarna fått betala de förhöjda huggarpriser som registret åstadkommit. Detta kunde ha ett visst fog för sig innan registret infördes, men det var lika ofta och oftare som körarna skinnade huggarna. Sedan man gått i författning om att prissätta huggningen, finns det ingen möjlighet att komma och påstå, såvida man vill vara ärlig, att körarna få betala huggarnas höjda förtjänster, alldenstund körarna ha reda på och likaså bolagsombudet, vad huggningen är prissatt till. Om sedan icke körarna vilja samverka med huggarna för att med deras stöd erhålla ett skäligt pris, utan föredraga att stå utanför organisationen och åtaga sig för dåliga priser, så det något som man sannerligen inte kan lasta huggarna och deras organisation för. Kloka körare handla på annat sätt som vi i det föregående framhållit och detta tillvägagångssätt vinner med och mer terräng. Även innevarande säsong har Särna L.S. prissatt körningarna under en del bolag, men dessutom under staten för 15 hästar och kommit till goda resultat. Likaså inom Evertsbergs L.S. där så gott som samtliga körare tillhöra den syndikalistiska organisationen, har man i år prissatt körningen.

Genom registrets införande försvann till största delen pratet om att körarna fingo betala merförtjänsten för huggarna. Men i brist på argument mot vår prissättning, började R.L.F.-arna i Älvdalen återigen använda det som "slagträ" sedan vi lyckades med prissättningen. Flera lögnartiklar i Mora Tidning, där detta påstående fördes till torgs, tacksamt noterade av Dala-Demokraten, skrevs av R.L.F.-are. Detta underströks villigt av "Skogs- och flotts" avdelning i Älvdalsåsen och är det denna nötta "skiva" som går för fullt i sossepressen i samband med S.S.F.F:s och R.L.F:s blockad och syndikalisternas ställning till densamma. Då man tager i beaktande att de ledande inom R.L.F:s avdelning i Älvdalen även tillhöra Furugårds nazistparti och samma förhållande är det med en del av medlemmarna inom "Skogs- och flotts" avdelning i Älvdalsåsen, ja, t. o. m. har två nassar suttit i styrelsen, så förstår man ur vilken "sanningsenlig" källa ovanstående påstående har kommit. Då vi vid ett offentligt skogsarbetarmöte i Älvdalsåsen förra hösten påtalade det osunda i att det fanns nazister i deras avdelning, fingo vi följande svar från en av de ledande inom avdelningen: "Dom är lika bra som kommunisterna Ni ha anslutna till Edra L.S." Vi syndikalister missunna sannerligen inte "Ny Dag" nöjet att uppträda som försvarsadvokat för det värda sällskapet.

Vi ha icke för avsikt att genom denna skrift bli tillerkända någon rättvisa av den stora "påvekyrkan" L.O. och de socialdemokratiska pressdrakarna, enär man inom det lägret anses vara osolidarisk enbart därför att man är medlem av S.A.C. och den syndikalistiska rörelsen, men vi ha för avsikt att upplysa allmänheten om rätta förhållandet och orsakerna till att vi intagit vår nuvarande ställning till denna "skogsarbetarekonflikt".

Syndikalisernas kamp är redan ett faktum i skogarna. Våra registerkommittéer, syndikat och L.S. har genom prissättningen till den kommande vinterns avverkningar börjat striden.

Vi inbjuda alla skogens arbetare att deltaga i denna kamp för högre löner och drägligare förhållanden. Vi kunna leda i bevis med kalla fakta, siffror och statistik, att registeraktionen hittills, där den omfattats och stötts av majoriteten av skogsfolket, givit betydligt bättre resultat än kollektivavtalet inom skogsindustrien.

Den syndikalistika taktiken kräver mera av medlemmarna individuellt och kollektivt, - den kräver vaksamhet och intresse, kamplust och initiativrikedom. Arbetarna bliva mera målmedvetna, få självtilit och insikt om solidaritens betydelse i den ekonomiska kampen.

Under kollektivavtalsförhållanden blir förhållandena motsatta, självtilliten ersättes med tilliten till andra, "som bättre förstå sig på saken". Solidariteten blir ett tvång, ersättes med disciplin inför ledningen. Ledningen bestämmer, gör upp, skiver under och lämnar sedan avdelningsmedlemmarna att klara sin härva bäst de kunna. Initiativet kväves och slöhet och bristande kamplust blir resultatet.

Skogarnas folk ha all anledning att ingående studera dessa förhållanden. Kampen i skogarna är hård och bitter, men endast skogsarbetarna själva kunna vända denna kamp till goda resultat genom att själva taga hand om sina intressen, organisera sig syndikalistiskt, kämpa syndikalistiskt och såsom syndikalister själva tillgodoräkna sig de framgångar som blir resultatet av denna kamp.

Skogsarbetarnas L.S. för ständig kamp varje säsong, med varje bolag och på varje avverkningsplats. Reformisterna inbjuder till sådana "ordnade förhållanden" och sådan "arbetsfred" som betyder fortsatt oreda och fortsatt upplösning av de första betingelserna för att klasskampen skall medföra resultat för skogsfolket.

Och dessa betingelser äro att solidariteten skärpes och fördjupas, icke genom tvång och åsiktsförtryck, ty då blir resultatet katastrofalt för arbetarna, utan genom tolerans och ärlighet i erkännandet av de fakta som föreligga i den situation som just nu och framledes kan uppkomma.

S.A.C. och däri organiserade skogsarbetare vilja kämpa, metodiskt, socialistiskt och direkt, för dagskraven men också för det nya samhällsskicket som ändå är all socialistisk kamps mål.