Svälten, dess orsaker och dess avskaffande [fulltext]

P. J. Welinder agiterade mycket för sextimmarsdagen som en lösning på problemet med arbetslöshet.

 Svälten 

Över åttio år har förflutit sedan Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet sände sin flammande maning till arbetaremassorna: "Proletärer i alla länder förenen Eder, ni har intet att förlora utom Edra bojor, men en värld att vinna". Sedan den dagen har organisationsarbetet bland arbetaremassorna fortgått utan rast och ro. Partier har bildats i alla länder. Arbetarna har organiserat sig fackligt och politiskt och skapat fram numerärt - och även finansiellt - mäktiga organisationer, de har med sina representanter inträngt i de olika ländernas lagstiftande församlingar och de har ävenledes övertagit regeringen i det borgerliga samhället i ett flertal fall. Men allt detta till trots, så kvarstår i dag, starkare än förr, just det, för vars avlägsnande arbetarna vidtagit detta oerhört omfattande organisationsarbete, påtagit sig alla dessa ansträngningar och uppoffringar, nämligen svälten.

Det enda verkligt universella, det internationella varom ingen tvekan eller tvivel råder, är svälten bland arbetarna. Aldrig tillförne har det funnits ett så utpräglat nödtillstånd i världen som i dag. Aldrig har så många miljoner människor saknat medlen för sitt livsuppehälle som i dag. Säkerligen har heller aldrig så många människor dukat under på grund av svält som just i våra dagar. - Och aldrig har arbetaremassorna varit så organiserade som i dag, haft så betydande sammanslutningar för tillvaratagandet av sina livsintressen som just i våra dagar.

Erkännas må, att i tider som gått, nödtillstånd varit rådande, som kanske i sin intensitet varit än värre än den nöd vi i dag får bevittna. Men de har dock alltid varit av mera lokal natur. De har ej haft den universella omfattning, som vi kan notera i dag. Missväxt må ha inträffat å ett visst begränsat område, i ett visst land, och förorsakat nöd bland befolkningen. En stor procent av befolkningen har måhända dukat under. Möjligheterna till att bringa hjälp från lyckligare lottade delar av vår jord har icke förrän i våra dagar förefunnits. Vi kan åtminstone finna en förklaringsgrund till att nödtillstånd varit rådande i vissa områden i tider som flytt. Men i våra dagar, då hela jorden är nära nog en enda hushåll, då en omfattande olycka eller katastrof bekantgöres över hela världen på några få timmar och hjälp kan mönstras upp på några dagar till de hjälpbehövande, då har därmed också orsakerna till att stora skaror av människor går under på grund av svält försvunnit.

Och här finnes överflöd på allt vad människorna behöver för sin försörjning. Ofantliga förråd ligger upplagrade av allt vad till livets uppehälle hör, utan att man kan finna avnämare för dem. Varje dag på året mognar en skörd i någon vrå av vår jord och denna skörd föres omedelbart ut på en världsmarknad, sökande en kundkrets som är i behov av alsterna. Inom loppet av blott några veckor kan Sydamerikas veteskörd göras tillgänglig för klotets norra innebyggare, eller vise versa. Produkterna från Californias trädgårdar återfinnes på Europas restauranter inom mindre tid än en månad från det de plockas mogna från träden. Italiens apelsiner och Spaniens druvor kan inom loppet av några dagar göras tillgängliga för Lappmarkernas folk. Och vad mera är, genom våra dagars transportanordningar kan de levereras lika friska som när de skördades. Köttet från de får som växt upp i Australien levereras lika friskt i Stockholm som i Sidney eller Melbourne. Och överallt ljuder utbuden av varor. Överallt tigger man för avnämare av alsterna. Och dock svälter människorna.

Betecknande är också, att just de länder, där produktionsapparaten är högst utvecklad, där förmågan att farmskapa vad människor behöver till sitt livsuppehälle nått sin största fulländning, där jorden är bäst odlad och ger de rikaste skördarna, där är svälten som störst och mest omfattande. Förenta Staterna, som enbart för sig är i besittning av en produktionsapparat betydligt kraftigare än något annat land någonsin kunnat uppvisa, ja säkerligen betydligt effektivare än vad hela jorden kunde uppvisa för ett sekel tillbaka, uppvisar i dag den största svältarmé som någonsin funnits i ett land. Av dessa omkring 42 miljoner uppgående lönearbetare befinner sig omkring en fjärdedel arbets- och inkomstlösa. Tillsammans med familjer, hustru och barn som på dem äro för sitt uppehälle beroende, uppgår denna svältarmé till minst 30 miljoner människor, vilka äro hänvisade till den offentliga eller enskilda barmhärtigheten för sitt uppehälle. En kongressman yttrade hösten 1929 i Amerikanska kongressen: "I detta världens rikaste land har vi i var fjärde person ett fattighjon, hänvisad till den enskilda eller offentliga barmhärtigheten för sitt uppehälle."

Berörande Amerika anförde Chicago Tribune, ett av landets ledande högerorgan, att enbart i Chicago kunde man räkna med en trasarmé på 12 000 personer, som var totalt i saknad av allt som krävdes för livets uppehälle, utan mat, tak över huvudet och praktiskt taget utan kläder, en svältarmé som ovillkorligen måste ganska snart gå under. Därtill räknade man med tio gånger detta antal, som visserligen hade ett nödtorftigt husskydd, men i övrigt saknade allt som kräves för livets uppehälle. Och samtidigt som tidningen meddelade detta, nämndes, att i Chicago låg upplagrade 150 miljoner bushels vete, som ingen avnämare kunde finna, medan en ny skörd väntade på lagerutrymmen.

Kastar vi blicken över till Europa finner vi enahanda förhållanden. Tyskland, som är i besittning av en mycket högt utvecklad industri och därtill ett högt uppdrivet jordbruk, räknar närmare fem miljoner arbetslösa och nöden inom dess leder är oerhörd. En statsman yttrade i tyska riksdagen i maj månad i år, att Tyskland kan icke genomleva ytterligare en vinter med 5 miljoner arbetslösa.

England, industrialismens klassiska land, där industrin fortfarande står på höjdpunkten av utveckling och där oerhörda rikedomar under årens lopp upplagrats, har likaledes över 2 miljoner arbetslösa arbetare. I såväl Tyskland som England torde fattighjonens antal uppgå en fjärdedel eller femtedel av befolkningen. Man må ha andra namn på de nödlidande, men i realiteten äro de dock fattighjon, hänvisade till den allmänna eller enskilda barmhärtigheten för sitt uppehälle.

Tjeckoslovakien och Österrike, båda med en högt utvecklad industri har än större nöd att uppvisa bland de arbetande folket än vad Tyskland och England har.

I de skandinaviska länderna har arbetarna varit åtminstone delvis förskonade hittills från en dylik förfärande arbetslöshet och nöd. Men även här gör sig samma förhållanden märkbara som i de ovan angivna industriländerna. För Sveriges del så rapporterar redan nu fackförbunden fristämplingar på omkring 20 procent av sitt medlemskap, förorsakat genom arbetslöshet. Denna summa indikerar en arbetslöshet för Sveriges del på närmare en kvarts miljon arbetare, under alla förhållanden betydligt över 200 000 arbetare. Beräknar vi endast ytterligare två personer till varje arbetslös arbetare, hustru och barn, så är vi redan upp i en siffra på minst 600 000 kanske ¾ miljon människor. Tillsammans med den ordinarie kåren understödstagare - fattighjon - så torde totalsumman närma sig starkt miljonen, kanske redan ha överskridit den. Med andra ord, var sjätte person i detta land är ett fattighjon.

Gent emot dessa siffror måste vi se vår så mycket omskrutna höga levnadsstandard. Det är ävenledes i belysning av dem vi måste skärskåda arbetareorganisationernas verksamhet. Detta är fakta, icke bara teorier. Ock det är med dessa fakta som vi skola röra oss, när vi går att behandla arbetslösheten och den genom arbetslösheten uppkomna världssvälten.

 Svältens orsaker 

Innan vi kan med minsta utsikt till framgång, gå till attack gent emot denna förfärande, fysiska såväl som intellektuellt degenererande företeelse, som denna världsomfattande svält innebär, måste vi givetvis söka utröna dess orsaker. Intill dess vi funnit orsakerna till den nu rådande nöden bland människorna kämpar vi fullständigt i blindo emot densamma. Något hopp om att verkligen kunna råda bot på det onda kan vi säkerligen icke hysa, så länge vi icke känner, eller vill erkänna, det ondas orsaker.

Måhända får vi lägga största tonvikten just på detta: "eller vill erkänna", ty utan tvivel är svältens orsaker inte så svåra att finna. Men det svåraste i hela problemet är, att de som sysslar med teoretiska utredandet av detta program, har det till sitt hantverk, de äro för sin utkomst beroende av detta arbete. Följden blir också, att om massorna genom en rationell och målmedveten handling skulle kunna råda bot på det onda, så blir samtidigt dessa personer berövade sin nuvarande inkomst och samhällsställning. Och detta är i och för sig sannerligen ingen obetydlig förändring.

Vi har då att i första hand räkna med de ofantligt stora och mäktiga arbetarorganisationerna, som växt ut till institutioner, vilka ger ypperligare tillfällen till att upprätthålla ett ansenligt funktionärsvälde, levande på en högre social standard än medlemmarna inom organisationerna. För dessa funktionärer innebär alltså i första hand organisationerna ett försörjningsinstrument, utan vilket de skulle sjunka ned till den genomsnittlige lönearbetarens levnadsstandard. För funktionären, som har sin bärgning av organisationen, är icke organisationen ett kamporgan, utan tvärtom ett försörjningsinstrument. I samma mån som organisationen inlåter sig på kamp för att förverkliga medlemmarnas krav på en genomgående social förändring, syftande till ett säkerställande av deras levnadsstandard, i precis samma mån förlorar den också sitt värde för funktionären som försörjningsinstrument. Därtill kommer, att i en omfattande social kamp kan man riskera att instrumenten själv förbrukas, faller sönder. För medlemmen i ledet betyder det föga, då hans ställning - isynnerhet om han är arbetslös och fattighjon - näppeligen kan försämras. Men för funktionären betyder det att han i sin tur relegeras ned till fattighjonens klass. Här finner vi alltså en tydlig och markant intressemotsats mellan funktionären och medlemmen i organisationen.

 När vi så samtidigt tager fasta på det faktum att, allt tal om demokrati och självbestämmanderätt till trots, så är det dock funktionärerna, som bestämmer över organisationernas verksamhet och påtrycker dem sin prägel, då man inte förvåna sig över att man icke kan finna de verkliga orsakerna till den nu rådande svälten. Man vill inte finna dem, och om man verkligen funnit orsakerna så vågar man inte fastslå dem offentligt, under fruktan för de konsekvenser för organisationen som institution ett dylikt fastslående skulle medföra.
 När helst en utredning eller undersökning i hithörande frågor skall på organisationens initiativ företagas, så överlämnas den alltid åt personer, som icke själva äro arbetslösa eller har känt arbetslöshetens förbannelse. Alltid överlämnas detta uppdrag åt tjänstemän eller professionella personer, som därmed gör arbetslösheten själv till en inkomstbringande faktor. Vad helst de arbetslösa själva har att yttra i frågan negligeras fullständigt. De arbetslösa samlade i kongresser eller på möten för dryftande av situationen blir aldrig hörda. Deras yttranden och uttalade krav påstämplas omedelbart en "politisk propaganda", "bolsjevism" eller något annat, som man från auktoritativt håll anser skall förringa yttrandet och medföra att de troende skarorna inom arbetarleden icke vågar eller vill taga någon befattning med yttrandet ifråga. Och sant är även , att hela arbetslöshetsproblemet gjorts till en lekboll i politikernas händer, vadan ett ganska stort mått av sanning ligger i en hallstämpel "socialdemokratisk politik" på alla de hugskott och s. k. utredningar, som kommer från det hållet. Någon vetenskaplig behandling av problemet kan vi icke förvänta varken från den ena eller den andra sidan. Först när vi orädda angriper problemet, utan allt annat hänsynstagande än vad sanning och fakta kräver, när alla politiska hänsyn får vika och frågan uteslutande betraktas från en strängt ekonomisk och industriell synpunkt, finnes det hopp om att vi skall kunna få ett sanningsenligt svar på densamma.
 

Så mycket kan då allra först fastslås, att icke är svälten förorsakad därav, att det råder brist på livsmedel eller varor, som äro oundgängligt nödvändiga för människans uppehälle. Den ekonomiska kris, som värden för närvarande genomlever, kännetecknas genomgående av överfyllda varuhus. Staterna har måst ingripa för att uppköpa spannmål i syfte att förhindra, att den utsläppes i marknaden till för odlaren katastrofalt låga priser. Amerikanska vetepoolen ligger inne med 275 miljoner bushels vete, större delen därav gammal skörd, som man inte kan finna någon avnämare för. Brasilien har sitt kaffemonopol, bomullsodlarna i södern har ofantliga förråd av bomull, ifråga om fläsk och kött så tränges leverantörerna om den marknad som finns, sockerproduktionen söker man begränsa med tvångsåtgärder därför att ett så ofantligt överflöd råder, fruktmarknaden uppvisar enahanda förhållanden. Överallt ett ofantligt överflöd.

Vidare kan vi notera som absolut oomkullkastlig faktor, att det går miljoner par arbetsvilliga armar sökande ingenting annat än ett tillfälle att få komma i produktiv verksamhet och framskapa än mera, att en mycket stor del av de produktionsinstrument, som redan finnas, stå obrukade och att med lätthet nya dylika kan framskapas, om behov därav skulle yppa sig. Alltså även här ett överflöd på skapande kraft, som kan ytterligare utöka de redan överfyllda förråden. Det är ej av brist på livsförnödenheter i allmänhet som människorna svälter.

Vi kan ävenledes utan tvekan fastslå, att det icke är av fri vilja som människorna svälter. Att det skulle vara beroende på en överutvecklad sparsamhetslust, som en så ofantlig massa av människorna självmant ställt sig på svältkur och förnekar sig av fri vilja det oundgängligaste till livets uppehälle. Visserligen har man propagerat sparsamhet för arbetarna i en över hövan stor utsträckning, men med all respekt för agitatorernas prestationer så torde ingen vilja påstå, att de kunnat vinna anhängare i så stort antal att många miljoner hellre går under på grund av svält och umbäranden än att de förbrukar för dem tillgängliga förråd.

Och därmed har vi kommit dithän, att vi kunnat åtminstone fastslå svältens primära orsaker: Människorna har icke tillgång till de förefintliga förråden. Människorna svälter därför, att de förhindras från att tillgodogöra sig vad som redan finnes producerat och förhindras från att producera mera om så skulle krävas. Vår uppgift blir nu att undersöka vari detta hinder består, samt medlena för detta hinders avskaffande.

 Rationalisering - lönenedpressning 

Den oerhört snabba utvecklingen av maskintekniken och den därmed jämnlöpande stegringen av arbetstempot, har uppdrivit produktiviteten oerhört mycket snabbare än konsumtionen av de sålunda producerade alsterna ökats. De senare årens febrila rationaliserande av produktionsapparaten och det hänsynslösa utnyttjandet av den levande arbetskraften, utan minsta tanke på att samtidigt höja massans köpkraft, måste resultera i anhopandet av förnödenhetsartiklar som icke kan finna någon köpare. En överproduktion måste ovillkorligen bli följden av en stegrad produktivitet, med mindre man samtidigt i motsvarande grad, antingen ökar avsättningsmöjligheterna för den ökade produktionen eller också minskar arbetstiden i samma grad som arbetstiden gjorts mera produktiv. Då ingendera av dessa senare åtgärder vidtagits måste med obönhörlig nödvändighet en varuanhopning äga rum, som till slut framkallar en kris av den omfattning, som vi för närvarande genomlever.

Detta är några enkla och påtagbara fakta, som man synes ingen förnuftig människa kan undgå erkänna. Och dock har dessa enkla fakta ständigt förnekats. Men när så krisen verkligen är för handen, arbetslösheten och nöden ett ofrånkomligt faktum, som pockar på både en förklaring och en lösning, då först anser man sig böra syssla därmed och till slut erkänna vad som varje sunt förnuft måste vara uppenbart. Det synes nämligen som någonting självklart, att om tillförseln till ett ämbar ständigt ökar, medan avloppet från detsamma hålles konstant, så skulle det icke med nödvändighet krävas en översvämning för att förmå en vetenskapsman till att erkänna, att förr eller senare måste denna översvämning äga rum. Men så är verkligen förhållandet när det gäller produktionen och konsumtionen i samhället. Så länge varuanhopningarna inte översvämmade alla bräddar, så länge envisades man med att försäkra att någon kris inte alls var tänkbar, man kunde bara fortsätta att producera enligt rådande program, trots att konsumtionen i stället för att ökas snarare minskades. Men när nu alla förråd överflödar och folket svälter ihjäl, när knotet och förbittringen stiger allt högre och alltmera hotande, så nödgas man till slut erkänna att en omläggning är av nöden och att orsakerna ligger i bristande konsumtionsförmåga jämfört med den rådande produktionsförmågan.

Sålunda fick man i slutet av år 1930 läsa i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning ett par artiklar av en dr. I Sjöstéen, som klart fastslår detta faktum. Massans köpkraft har icke ökat i samma raska tempo som dess produktionsförmåga, var det genomgående temat i dessa artiklar. Vi fick sålunda veta, att produktiviteten ökats så snabbt att år 1930 kunde 3 man producera lika mycket som 5 man producerade 1913. Uppgiften angavs hämtats ur ett yttrande av den kände engelske industrimannen Sir Gedde, vilken å sin sida stödde sig på en utförlig statistik. Vi har säkerligen inget skäl till att betvivla uppgiften. Även den svenska statistiken indikerar en liknande produktionsökning.

Ur en broschyr i detta ämne, som vi utgav år 1927 under titeln "Arbetslösheten och Sextimmarsdagen" må det tillåtas citera följande, som belyser denna produktionsstegring: (Sifferuppgifterna hämtade ur Rickard Sandlers "Samhällets sådant det är".)

"År 1897 befanns det på varje 1 000 arbetare i industrien 1 324 hästkrafter maskineri, år 1906 var siffran 1 980 och år 1915 3 532. Detta utgör en ökning på första perioden av 656 hästkrafter och under den senare av icke mindre än 1 552 på varje 1 000 arbetare, en ökning av c:a 240 procent. Under förutsättning att ökningen fortskridit i samma norm, alltså icke än ytterligare stegrats, (vilket den alldeles säkert gjort i troligen högre grad än förut, men jag saknar siffror till mitt förfogande för att visa detta) skulle för varje år en ökad maskinkapacitet på 155.2 hästkrafter per 1 000 arbetare ha tillförts industrien. Det råder intet tvivel om att, proportionellt, maskintekniken gjort ett lika stort intrång på jordbrukets område och där undanträngt arbetskraft. De maskinella hjälpmedlena skulle alltså sedan 1897 här i Sverige ha fyrdubblats." Om vi nu frågar oss: Har arbetarnas konsumtionsförmåga stigit i samma grad som deras produktionsförmåga, så blir svaret obetingat nej. Detta medger också hr Sjöstéen och anger som orsaken därtill, arbetarnas oförmåga till att kunna finna köpare till sin arbetskraft och därmed uppstående bristande köpförmåga. Med andra ord, deras fattigdom. Vi skall senare återkomma till denna sak. Just nu må det fastslås, att arbetarnas köpkraft, deras levnadsstandard, har sedan 1913 sjunkit och är fortfarande stadd i sjunkande med en ständigt ökad hastighet. Detta är ett påstående som man energiskt vill förneka, även från arbetarhåll, men som torde vara uppenbart för alla, om man nämligen blott vill betrakta frågan ur klass-synpunkt, alltså inrangera i begreppet "arbetare" alla de individer i samhället vars enda existensmedel är den mängd arbetskraft de avyttra, sålunda hela den stora och ständigt växande arbetslösa armén och inte bara de arbetande arbetarna. Det går tydligtvis inte att söka avläsa arbetareklassens levnadsstandard genom att blott betrakta inkomsten per dag eller timma för den eller de arbetare, som verkligen blir i tillfälle sälja sin arbetskraft. Vi måste ovillkorligen betrakta arbetareklassens andel av produktionen som den utgår i dag och jämföra med vad den utgick med år 1913. Och då kommer vi säkerligen till helt andra resultat.

Om vi alltså godtager uppgiften, att 3 man producerade år 1930 lika mycket som fem man producerade år 1913 så blir frågan den: Erhåller 3 man lika mycket betalt i dag som 5 man erhöll år 1913? Naturligtvis inte, blir svaret, men 3 man erhöll år 1930 med än erhöll i avlöning år 1913 och därmed bevisas, att levnadsstandarden stigit. Nåja, vi för vår del medger detta, men då återstår frågan: Vad erhåller de 2 man som under årens lopp blivit arbetslösa? Tillhöra de icke arbetarklassen? Skall icke deras levnadsställning tagas med i beräkningen, när man bedömer klassens levnadsstandard? Det är uppenbart, att så måste frågeställningen bli om man rättvist skall kunna bedöma klassens levnadsstandard, och gör man det, så torde ävenledes svaret vara givet: Arbetareklassens levnadsstandard sjunker.

I och med denna sänkning av arbetarnas köpförmåga sjunker också konsumtionen och därmed behovet för produktion. Visserligen påstås från, egendomligt nog särskilt arbetarehåll, att så icke behöver bli fallet. Arbetarnas sjunkande konsumtionsförmåga motsvaras alltid av en i lika hög grad ökad konsumtionsförmåga hos den ägande klassen. Arbetarnas minskade inkomster motsvaras av ökade profiter för arbetsköparen, vadan totalsumman alltid blir densamma, anföres det. Med den ihärdighet och trosvisshet som vore värd en bättre sak förfäktar särskilt en Frans Severin denna om en synnerligen virrig tankegång vittnande doktrin. Enligt densamma skulle alltså relationerna mellan de båda klassernas konsumtionsförmåga och konsumtion ingen betydelse ha alls för produktionen, på sin höjd en viss betydelse för individerna i så måtto att det må anses förnuftigare att alla äter sig mätta än att några äta sig fördärvade och andra svälta till döds, - åtminstone förutskickar jag att Frans Severin inte hunnit längre ut i penningaristokratins periferi än att han medger denna sats.

Nu har emellertid verkligheten obönhörligen vederlagt herr Severins underliga funderingar. Trots att den ägande klassens köpförmåga under många år ständigt höjts i minst lika hög grad som arbetarnas köpförmåga sjunkit, så har därmed icke konsumtionen förmått hålla jämna steg med produktionen. Överproduktion - jämfört med vad människorna förmår köpa och konsumera - har påtagligen inträffat i en oroväckande hög grad. Så hög grad t. o. m., att en betydande del av produktionsapparaten måst inställa verksamheten. Och detta är icke att förundra sig över. Frågan är nämligen inte en fråga om hur mycket kapitalisterna kan köpa, frågan är i stället hur mycket de kunna förbruka. Uppenbarligen köper de icke mer än de förbrukar. Och det är ändå icke så självklart, att den som äger 10 miljoner i förmögenhet och 1 miljon i årlig inkomst, och sålunda inte nekar sig någonting av vad han önskar, verkligen ökar sin konsumtion med 20 procent om hans förmögenhet ökas till 12 miljoner och hans inkomst till 1,2 miljoner. Han inlåter sig tydligtvis i stället på att spara upp så mycket mera kapital, som det sedan gäller att kunna göra inkomstbringande i produktiv verksamhet. Skulle ovillkorligen allt förbrukas så blev följden den, att någon kapitalbildning inte kunde åstadkommas.

Nu anföres, att all kapitalbildning med nödvändighet kastas ut i marknaden som köpare av arbetskraft. Dylik är en nödvändighet för att kapitalet skall kunna göras profitbärande. Men varpå grundar Frans Severin sin uppfattning om att allt kapital måste göras profitbärande? Vad slags naturlag föreskriver någonting dylikt? Kan man inte lika gärna tänka sig att en mindre del av det samlade kapitalet göres i högre grad profitbärande och en annan del stannar kvar stationärt, utan att göras profitbärande? Kan inte herr Severin tänka sig möjligheten av att en trust låter 50 procent av vad sina fabriker vara i verksamhet mot en gängse profitvolym och låta de andra stå overksamma och oprofitabla, i stället för att köra hundra procent utan någon profit alls? Om icke herr Severin kan tänka sig en dylik möjlighet, så borde han ges tillfälle till att studera rådand förhållande inom industrien för att därmed få för sig konstaterat, att verkligheten överstiger t. o. m. hr Severins tankeförmåga. Och när nu verkligheten visar ett förhållande som här ovan anförts, vad föranleder hr Severin att antaga, att allt kapital utövar samma funktion på den allmänna marknaden? Vad föranleder Frans Severin att tro, att det kapital som representeras av ett tillfälligt nedlagt sågverk, järnverk, pappersmassefabrik, några tusen stillastående järnvägsvagnar och lokomotiv, verkligen söker sig ut i marknaden och köper arbetskraft i samma mån som när de hållas i drift? Och vad föranleder denne egendomlige "nationalekonom" att tro, att dessa fabriker och denna järnvägsmaterial icke är lika mycket kapital, som de fabriker och de järnvägsvagnar vilka äro i verksamhet? Nej, detta är helt enkelt för folkhushållningen värdelöst, obrukbart, dött kapital, precis som Egyptens pyramider, utan minsta värde för folkhushållningen så länge det ej brukas. Och om det aldrig mer kommer i bruk så länge det ej brukas. Och om det aldrig mer kommer i bruk så betyder det helt enkelt förslösat kapital, arbetskraft som slösas bort utan att ge något värde till människorna. Hade det använts till föda, hus och kläder åt människorna i stället för till byggandet av fabriker och instrument, som aldrig kommer i bruk då hade det åtminstone fyllt en funktion, ökat välståndet under den tid det förbrukats, nu göres det fullständigt värdelöst.

Det måste nämligen bäras i minne, att alla dylika kapitaler, antingen det gäller byggnader, fabriker eller guldtackor, representerar arbetskraft som redan är förbrukad. Dess värde som arbetskraftköpande faktor beror uteslutande på i vad mån de hållas i drift och därmed ständigt uppträder som köpare av arbetskraft. Alla dylika produktionsinstrument - och för övrigt allt som åstadkommes, - bygges nämligen aldrig på vad man i dagligt tal kallar kredit. D. v. s kredit i den meningen att arbetskraften, som inlevererats vid dess tillkomst, icke är betalad. Den är redan betald den gången verket är färdigt. Verket själv representerar arbetskraften. Och arbetskraften å sin sida representerar så mycket produkter, som åtgått för dess alstrande under tiden arbetet utföres. Alltså är själva uppförandet av produktionsinstrumenten ifråga redan fullbordad akt så långt det gäller förbrukning och inköp av arbetskraft. Dess betydelse som avnämare av arbetskraft för framtiden ligger uteslutande i dess egenskap att ständigt hållas i drift. Endast i det fallet förbrukar detta uppsamlade kapital arbetskraft och får någon betydelse på arbetsmarknaden.

Men detta återigen - att instrumenten kan hållas i drift - är beroende av om alsterna, som med driften framskapas kan finna en marknad. Saknas den marknaden då nedlägges driften och kapitalet blir verkningslöst. Blir dött kapital. Det är ur den synpunkten sett betydelsefullt hur det mervärde, som framskapas ur arbetarens produktiva verksamhet och tillfaller den ägande klassen, användes. Nedlägges det i sådana företag som framdeles ingen arbetskraft tarvar, då förorsakar det med nödvändighet arbetslöshet bland arbetarna. Användes det däremot till att köpa rena förbrukningsartiklar, som ständigt tarvar att förnyas, då uppstår ständigt nya behov, för vars tillfredsställande produktionen vidmakthålles och ytterligare värde framskapas.

 Lönenedpressningens omfattning 

Någon statistik belysande den lönenedpressning som verkligen ägt rum och, ständigt pågår, finnes tyvärr icke och kan svårligen åstadskommas. Ty vi varken har eller kan beräknas få någon tillförlitlig statistik över den arbetslöshet som verkligen är rådande. Arbetslösheten är nämligen ett mer eller mindre relativt begrepp. Den varierar givetvis i omfattning alltefter som man behagar sätta åldersgränserna för arbetarens inträde i produktiv verksamhet och befrielse därifrån, ävenså ifråga om vad som skall utgöra en normal arbetsdags längd, fridagar etc. Men arbetareklassens växande eller sjunkande levnadsstandard kan däremot ganska väl mätas och beräknas genom att man får fastslaget arbetarnas andel i produktionen. Och denna andel sjunker ständigt och har varit stadd i ett ständigt sjunkande under hela den industriella era i vilken vi befinner oss.

Om vi för Sveriges del undersöker förhållandena på detta område så finner vi, att vid tiden för sekelskiftet så utgjorde arbetarnas andel ur produktionsutbytet i de rationellast bedrivna industrierna c:a 25 procent. För närvarande torde dess andel icke uppgå till över 17 procent. Visserligen anger statistiken en högre summa - c:a 22 procent - men då inberäknas ävenledes en hel del företag, som måste kallas allt annat än rationellt bedrivna företag. Därtill kommer att denna siffra redan är minst fem år gammal och under dessa senare år har rationaliseringen bedrivits med en oerhörd energi.

Nu må anföras att i och med ovan angivna siffror har icke gjorts gällande att företagen skördar några 75 eller 83 procents profit på produktionen. Jag har endast sökt konstatera måttet av det mervärde, som skördas på arbetarnas arbetskraft inom modern industri i Sverige. Hur sedan detta mervärde fördelas blir en fråga för sig. I det fallet ber jag att få hänvisa till ett verk i just detta ämne, nämligen "Plundrandets vetenskap", utgivet på vårt förlag och där de ekonomiska frågorna särskilt ingående behandlas. Så mycket må dock här sägas, att av detta mervärde upprätthållas alla de institutioner i samhället, som anses nödvändiga för att tvinga arbetarna till att fortsätta med sin mervärdesproduktion i minst samma starka tempo som förut. Ur detta mervärde utgår de medel som äro nödvändiga för att skydda strejkbrytarna i Halmstad eller nedskjuta strejkande arbetare i Ådalen. Ävensom till att underhålla den ägande klassen i sin nuvarande samhällsställning.

Ett enkelt faktum, som alla måste erkänna, är att arbetarna aldrig kan återköpa ett större kvantum av vad de producerar än vad som motsvarar den summa de erhåller i avlöning. Så länge de endast erhåller i avlöning sjättedelen av värdet av vad de producerar, så länge kan de heller icke återköpa mer än en sjättedelarna återköper ett motsvarande kvantum varor och konsumerar detta kvantum. Gör den icke detta, eller kan den icke detta, måste ett överskott uppstå, som förr eller senare samlar upp sig till ett hinder för fortsatt produktion.

Långt in i borgarlägret börjar man numera erkänna, att den ägande klassen inte förmår att konsumera den del, som den tilltvingat sig i produktionens totalvolym. Sålunda skrev den store tidningskungen William Randolph Hearst i sin press för några månader sedan en ledare i vilken han understryker just detta. Mr. Hearst anför, att under alla de relativt goda år som förflutit, då industrien lämnat oerhört stora vinster, så har dessa vinster odelat tillfallit ett relativt fåtal av folket, aktieägarna, i form av vinstutdelningar, medan arbetarna fortfarande fått nöja sig med samma avlöning som förut och samma långa arbetstid. Det fåtal aktieägare, som fick mottaga lejonparten av produktionsutbytet hade redan förut mer än vad de kunde förbruka och måste alltså spara större delen av sitt byte. Arbetarna kunde inte konsumera mera än de gjorde förut på grund av sin ringa tilldelning. När så samtidigt produktionen ökades enormt genom rationaliseringen och det genom sparkapitalet ökade produktionsmaskineriet, så måste ovillkorligen ett överskott uppstå, som ingen köpare kunde finna. Och därmed var vi inne i den kris vi nu genomlever, vilken mötes av arbetarna med "tomma skafferier och tomma plånböcker och av aktieägarna med fyllda kassakistor och oförmåga till att konsumera mera."

Mr. Hearst anför vidare, att hade industrien under högkonjunkturen inriktat sig på, att åt arbetarna utdela en ständigt större del av produktionsresultatet i form av högre avlöningar och minskad arbetstid, så skulle resultatet blivit en oerhört stegrad levnadsstandard för alla samhällsklasser och ett undvikande av krisen. Högkonjunkturen kunde då fortsatt. I stället så pressades arbetarnas löner ytterligare ned även under högkonjunkturen och deras arbetstid snarare förlängdes än sänktes, samtidigt som arbetslösheten fortfor och snarare ökades än minskades under denna högkonjunkturperiod. Den store finansmatadorens spekulationer på att förhållandena skall kunna avhjälpas genom att kapitallisterna frivilligt låter dela med sig av sitt överflöd, kan vi säkerligen lämna saklöst åsido. Däremot är hans analys av förhållandena så mycket mera värdefull och träffande.

Enligt Frans Severin och åtskilliga hans eftersägare i den reformistiska pressen och litteraturen - (här må särskilt noteras red. Ax. Uhlén och hans bok "Arbetstid, arbetslön och arbetslöshet", Tidens förlag, - där samma tankegång hävdas, fast författaren på sista tiden synes ha övergett denna konstbesynnerliga "socialism") så skulle alltså icke fördelningen av produktionsresultat ha något som helst inflyttande på konsumtionens volym. Visserligen fick arbetarna mindre och måste köpa mindre, men så fick aktieägarna så mycket mera och köper alltså motsvarande högre kvantiteter. Det må här tillåtas ytterligare anföra som argument gent emot denna argumentering några aktuella exempel.

Mr. W. Babson, redaktör för Wall Street Journal, storfinansens organ per preferense, anförda ifråga om den stora börskraschen i New York i november 1929, att under denna "svarta vecka" var det enbart i New York minst 1 000 personer, som ditills befunnit sig i miljonärernas klass, som förlorade allt vad de ägde, gjordes bankruttmässiga. Frågan är nu, vem inhöstade deras förmögenheter och deras årsinkomster? Även om man erkänner att inkomsterna på grund av depressionen torkade in, så kan väl icke göras gällande, att det kapital de förfogade över helt försvann. Det måste ha hamnat någonstans.

Som svar på frågan må med säkerhet kunna anföras, att dessa förlorade förmögenheter icke hamnade hos arbetarna. De inhöstades helt och hållet av de stora finansiärerna, de som redan hade de mest betydande kapitalen i sin ägo. Som bevis må anföras, att när för några veckor sedan Mr. George Fischer Baker, ansedd som nr. 3 av världens rikaste män, avled, så anfördes, att han under denna enda vecka skördade en vinst på 35 miljoner dollars. (Vilket måste anses som ett kraftprov av en man med 91 år på nacken.) De andra penningfurstarna, en Morgan, Rochefeller, Vanderbilt m. fl. har säkerligen skördat enahanda vinster. Låt oss nu se vad detta betyder ifråga om konsumtionen.

Förutsätt att en Morgan för sin del håvade åt sig 10 småmiljonärers förmögenhet, gjorde dem utfattiga. Här hade vi alltså 10 familjer, som hittills varit stora förbrukare av varor. Samtliga hade sina kostbara hushåll, sina bilar och sin stab av tjänare, sina luxuösa våningar och kostbara resor m. m. Så med ens står de utan tillgångar. De nödgas lägga om sin livsföring. Tjänarna göras arbetslösa och själva söker de en anställning. Bilarna realiseras och resorna inställes. Förmögenheten har hamnat hos Morgan, ävenså deras årsinkomster. Nu skulle alltså, enligt Severins teori, Morgan i sin tur uppträda som avnämare för ävenledes de alster, som dessa personer förut förbrukade. Gör han verkligen det? Uppenbarligen inte. Han har redan mer än han kan förbruka. Hans levnadsvanor förändras inte i minsta mån genom detta kap. Inte heller investerar han det nyfågna kapitalet i några nyanläggningar eller finna avsättning för de alster de av honom kontrollerade industrierna producerar. Han helt enkelt reserverar förmögenheten, som ett kreditinstrument vilket han tillgriper den gången han finner det lämpligt att investera kapitalet i industriell verksamhet. Den gången han finner utsikter till, att för detta sitt kapital kunna köpa arbetskraft, vilken omsatt i varor levererar för sex kronor varor för varje krona inköpt arbetskraft, tills han finner tiden sådan att han kan företaga denna operation, till dess ligger kapitalet latent, inväntande sin mission, utan att efterfråga arbetskraft.

Låt oss då som motsättning till detta antaga, att dessa 10 miljonärer förlorat sin ställning därigenom, att arbetarna genom sina organisationer, höjt priset på sin arbetskraft, så att vinsten för företagaren försvunnit och i stället gått till dem. Att dessa miljoner hamnat i något tiotusental arbetarehem. Skulle inte där förefunnits behov som omedelbart pockat på tillfredställande och tillfredställts? Säkerligen. Då skulle miljonerna - eller miljoninkomsterna - omedelbart omsattes i mera mat till arbetarna och deras familjer, bättre kläder, bättre bostäder, mera frihet o. s. v. med andra ord en högre levnadsstandard, och således omedelbart uppträtt på den allmänna marknaden som köpare av arbetskraft.

Ingen som ärligt vill reflektera över detta problem kan avvisa vad här ovan anförts. Förhållandena, som de själva presenterar sig för oss i dag, visar oförtydbart att vad här anförts är blott och bart ett konstaterande av existerande fakta. Och därmed blir alltså frågan förenklad till blott och bart en fråga om, hur arbetarna skall kunna höja sin inkomster och förkorta sin arbetstid. Arbetslöshetens avskaffande är uteslutande en fråga om levnadsstandardens höjande bland arbetarna. Och den må vi nu syssla.

 Arbetstid och arbetslön 

Har vi kunnat konstatera, att produktionen synnerligen väl täcker alla förefintliga behov och därtill kan efter behag ytterligare utökas till minst dubbelt sin nuvarande kapacitet, då följer också som oundviklig konsekvens, att arbetarnas levnadsstandard uteslutande är en fråga om fördelningen av förefintliga produkter och av produktionens resultat. Alltså en lönefråga. Med mindre arbetarna kan tilltvinga sig en större andel av produktionens resultat, med mindre kan vi ej tala om en stegrad levnadsstandard för arbetarna. Frågan blir alltså den: Hur skall arbetaren kunna tilltvinga sig en större part av vad som produceras?

Under nu rådande förhållanden, där icke människans behov av livsförnödenheter är grunden för hennes tilldelning av dylika, utan i stället hennes förmåga till att kunna köpa vad hon behöver för sitt livsuppehälle, blir det alltså i första hand en fråga om att kunna höja arbetarnas köpkraft. Detta återigen måste förutsätta att arbetarna blir i tillfälle till att, dels sälja den enda vara de är i besittning av, nämligen sin arbetskraft, dels sälja den till ett högre pris - jämfört med andra varors pris - än vad i dag är fallet. Alltså, det hela är en fråga om avlöningar och avlöningars storlek.

Första villkoret för alla arbetare skall kunna bli i tillfälle att sälja sin arbetskraft måste ovillkorligen bli, att ingen saluför mer än vad som genomsnittligen kan falla på den enskilde arbetarens lott att leverera. I precis samma mån som en arbetare överskrider denna gräns, i precis samma mån som en arbetare överskrider denna gräns, i precis samma grad gör han en annan arbetare arbetslös. Den ovan påpekade enorma arbetslösheten i våra dagar visar oförtydbart på, att de arbetare, som i dag äro i tillfälle till att leverera arbetskraft, saluför mer än som rättvist skulle falla på deras lott om alla arbetare skulle bli i tillfälle till att sälja arbetskraft. Följden av detta blir också, att ett övermått av arbetskraft ständigt salubjudes. Och därmed sjunker med nödvändighet priset på varan.

I fråga om alla varor gäller, att så begränsa tillförseln, att den nätt och jämt täcker efterfrågan, helst i knappaste mån. Desto knappare tillförsel av en vara, desto bättre pris på varan. Arbetsköparna äro fullt på det klara med detta. Deras sammanslutningar i truster och karteller har i första hand som sitt syfte att begränsa tillförseln av den vara, som kartellen eller trusten behärskar. Den kapitalistiska staten träder hjälpsamt till för att rädda den privilegierade klassen undan en hotande ruin, då varupriserna faller katastrofalt. Medelst tullar och införselförbud söker man förhindra importen av vissa varor för att därmed hålla priset uppe inom ett visst begränsat område. Genom minskad produktion söker man begränsa lagren. De olika ländernas representanter överlägger om hur de skall kunna minska sina vetelager genom minskad odling för att dymedelst "rädda bönderna" som det heter. "Rädda storfinansen fordringar hos de skuldsatta bönderna" bleve rätta uttrycket. Inom alla ledande industrier försiggår en liknande verksamhet. Sockerproducenterna söker begränsa betodling och sockerrörsplantagerna, kaffeodlarna vidtager samma åtgärder, stålproducenter, gummiproducenter, textilfabrikanter m. fl. vidtager synnerligen vidlyftiga åtgärder i samma riktning. Man ser dem aldrig reflektera över, att åt det svältande folket skänka dessa överflödiga alster för att därmed vinna åtgång åt alsterna. Hellre får folket svälta ihjäl än man ruckar på principen i detta fall. Men så snart det gäller arbetskraften, den enda vara arbetarna har att sälja, då anser man att praktiskt taget alla leveransbegränsningar äro av ondo. Då går man en annan väg.

För Sveriges del har vi sett hur de s. k . "arbetarrepresentanterna" i riksdagen gått med på att förhindra import av spannmål - bröd - , att stödjande ingripa i sockerbetsodlingen för att ej priserna skall sjunka på dessa varor, men samtidigt går man till storms mot allt tal om att genom kartellbildningar - organisatorisk verksamhet bland arbetarna själva - minska tillförseln av arbetskraft och därmed tvinga priset på varan upp i ett högre pris. På den Internationella metallarbetarekongressen i Köpenhamn hösten 1930 introducerades en motion krävande 7 timmars arbetsdag som ett medel till arbetslöshetens bekämpande. Den svenska representationen var den enda som röstade emot detta förslag. Fackföreningsinternationalens och Socialistiska arbetareinternationalens styrelser antog å sitt möte i Zürich för någon tid sedan en resolution krävande 40 timmars arbetsvecka. Resolutionen nagelfares av Frans Severin i Landsorganisationens tidskrift för april månad i år, där det höjes en lättnadens suck att den visserligen inte förpliktigar till några ansträngningar att nationellt genomföra densamma. Däremot är det alltid "nationellt" nödvändigt, en nationell plikt, att genomföra åtgärder som höjer priserna på allt vad arbetarna behöver för sitt uppehälle genom att minska tillförseln av varor. Det är en nationell plikt, att rädda bankirernas fordringar i den svenska jorden genom förbud för spannmålsimport, höjda tullar etc. men det är gudskelov ingen nationell förpliktelse, enligt denne värde f. d. syndikalist, att nationellt rädda arbetarna från svälten.

Det är tydligtvis lönlöst att tala om en förhöjd avlöning med mindre arbetstiden förkortas. Motsatsen, även om den kunde genomföras, skulle föda ett slags artificiellt pristillstånd på arbetsmarknaden, som i längden ovillkorligen bleve fullständigt ohållbart. Det skulle visserligen betyda fortfarande under förutsättning att det kunde genomföras - att vi av en del av arbetarna skapade en privilegierad klass - alldeles som de olika jordbrukshjälpsaktionerna har skapat av jordens ägare - medan de arbetslösa fortfarande fick gå arbetslösa. Betodlarehjälpen, för att taga ett exempel, har sålunda skapat en särskilt gynnad jordbrukareklass av de, som har betjord, medan de övriga blir lämnade i samma missgynnade ställning som förut. Skall detta fortfara, så kommer det endast att medföra, att ganska snart blir betjorden åsatt ett så mycket högre jordvärde och betodlingen otänkbar utan extra hjälp, medan dess utövare ingen fördel får av "hjälpen", endast de, som mot den artificiellt höjda värderingen av jorden lämnat ökade lån. Så även ifråga om arbetskraften. Fackföreningarna söker visserligen med all makt skapa sig monopol på vissa arbeten och därmed utöka de arbetslösas antal genom att hålla fast vid rådande arbetstid, d. v. s. leverera vardera samma kvantum arbetskraft som förut medan en ständigt växande skara tvingas avstå från marknaden och göras till fattighjon. Skall ett dylikt förhållande kunna upprätthållas, då tarvas ovillkorligen maktmedel för att förhindra de utom monopolet stående arbetarna från att leverera arbetskraft. Vi kommer då seglande direkt in i den gamla skråtiden igen, minus just den egenskap, som man den gången stödde sin skråförordning på, nämligen yrkesskickligheten. Den kräves nämligen icke numera i modern industri.

Skråtidens förordningar var egentligen ingenting annat än ett statens skydd för yrkesutövaren gent emot strejkbrytarna av den tiden. Gör fackföreningarna till statliga instrument, som ensamma reglerar leveransen av arbetskraften och då är vi inne på precis samma bog. Något sådant kan dock ej ifrågakomma i våra dagar, ty för att göra en sådan skråförordning effektiv måste med nödvändighet sörjas för, att de som icke får leverera arbetskraft i alla fall får sin försörjning. Och deras antal är i våra dagar allt för stort. Nöden inom arbetareleden förhindrar en dylik statlig aktion.

Däremot finnes alla förutsättningar för, att organisationerna, såväl nationellt som internationellt - i det långa loppet ovillkorligen och säkerligen odelat internationellt - både kan och måste reglera arbetstiden, så att alla arbetare blir i tillfälle till att sälja arbetskraft i lika hög grad. Misslyckas de nu existerande organisationerna härutinnan, då blir det också deras egen undergång. Strejkbryteriet blir då så utbrett, kampen om arbetstillfällena så intensiv, att organisationerna inte förmår hejda utbuden på arbetskraft.

Någon löneförhöjning kan omöjligen tänkas genomförd under nu rådande arbetslöshetsförhållanden. Inte ens kan man hoppas på att nu gällande arbetslöner kan upprätthållas. Såväl det förra som det senare är i våra dagar uteslutande en produkt av de arbetslösas solidaritet, icke av de arbetande arbetarnas solidaritet. Bland de arbetande arbetarna finnes i dag praktiskt taget ingen solidaritet, inte ens gent emot sig själva. Utan hänsyn till den stora skaran arbetslösa, som med minst lika goda skäl kan kräva tillgång till arbetsplatsen, slår man dövörat till för alla goda krav på en rättvis fördelning av arbetstillfällena. Däremot begär man ständigt, att de arbetslösa, svältande skarorna skall visa sin solidaritet gent emot de som arbetar, genom att icke underbjuda dem i pris då det gäller leverans av arbetskraft, icke uppträda som strejkbrytare vid konflikter, bara svälta ideligen, utan hopp om att någonsin bli i tillfälle till att sälja sin arbetskraft. Inget solidaritetsbrott i våra dagar kan tillnärmelsevis mäta sig med det solidaritetsbrott som de arbetande arbetarna ständigt begår gent emot de svältande, arbetslösa skarorna inom sin egen klass. Till slut måste ett dylikt förhållande hämna sig själv. Arbetarna vågar i dag icke gå i strid för högre betalning, medvetna som äro om sin maktlöshet, vilken återigen är en följd av de ofantliga skarorna arbetslösa arbetare. De vågar inte ens gå till strid för bibehållandet av de avlöningar de har, av precis samma orsaker, utan föredrager att uran strid acceptera ytterligare nedskärningar i priset på sin arbetskraft. Skall organisationsverksamheten fortsätta på den inslagna vägen, så är den tid ej långt borta, då de nuvarande organisationerna helt spelat ut sin roll och helt nya sådana måste framskapas, och kommer att framskapas.

Enda möjligheten till att verksamt och varaktigt kunna höja arbetslönen och därmed arbetarnas levnadsstandard består i en radikal förkortning av arbetstidens längd. Vi behöver ej alls tvista om huruvida en dylik arbetstidsförkortning skall åtföljas av en motsvarande förhöjning i avlöningen. En dylik förhöjning måste ovillkorligen komma, antingen krav därpå framställes eller ej. Och dessutom så är ju hela aktionens syfte ingenting annat än just höjandet av priset på arbetskraften. Men det är dock ganska egendomligt, att så snart det gäller andra varor, socker, vete, textilvaror, skor, kläder m. m. då alla människor omedelbart medvetna om, att i precis samma mån som tillförseln av varorna sjunker så höjes priset. Men så snart det gäller varan arbetskraft, då vill man ej erkänna samma lags giltighet. Och dock visar förhållandena ständigt på, att skulle ett tillfälle yppa sig, då det blir brist på arbetare, genast stiger avlöningen. Allt i syfte att locka säljare av varan till platsen i fråga.

En sextimmars arbetsdag skulle, om den genomfördes nu, ovillkorligen medföra en synnerligen kraftig förhöjning i arbetslönen. Arbetarnas levnadsstandard skulle avsevärt höjas. Deras konsumtionsförmåga blev enormt stimulerad och därmed utökades i motsvarande grad produktionen, med ty åtföljande ytterligare ökat behov av arbetskraft och ökat pris på densamma. Rationaliseringen kom troligen att ytterligare stimuleras i syfte att undgå den sålunda fördyrande levande arbetskraften, men just därigenom kom också rationaliserings fördelar arbetarna i en stor utsträckning till godo. Arbetarnas fritid ökades, säkerheten för livsuppehället likaledes och därmed den trygghet för tillvaron utan vilken ingen sann och namnet värdig kultur kan uppblomstra. Arbetareklassens kulturella utveckling är ovillkorligen helt och hållet betingat av en materiell sådan. Fattigdomen är ingen grund på vilken man kan bygga en hög kultur bland det arbetande folket, därom måste alla vara ense.

 Sextimmarsdagens revolutionära betydelse. 

Sextimmarsdagens genomförande löser icke arbetslöshetsproblemet, låt oss fastslå detta omedelbart. Som förut nämnts så kommer en dylik förkortning av arbetstiden att ytterligare stimulera rationaliseringen och mekaniseringen av produktionen, i syfte att nedbringa mängden av den arbetstidsförkortning fördyrade levande arbetskraften och därmed också åvägabringa ett nytt överskott på arbetskraft, trots det sålunda radikalt minskade utbudet. Vi äro fullt medvetna därom, men ändock måste genomförandet av sextimmarsdagen erkännas som det mest revolutionära steg arbetarna, under nu rådande förhållanden, kunde tänkas taga.

Arbetslöshetens avskaffande är en otänkbarhet under nu rådande samhällsförhållanden. Så länge produktionsmedlen äro privat egendom och arbetskraften en handelsvara, så länge kommer också samhället att få dragas med det samhällsonda, som kallas arbetslöshet och fattigdom. Först den gången klassamhället störtas, jorden och produktionsinstrumenten blivit social egendom och utnyttjas uteslutande i syfte att försörja en värld, i stället för som i dag till att skapa profit åt en liten ägande klass, först då är arbetslösheten avskaffad, eller rättare, först då upphör arbetslösheten att bliva en samhällsfara. Arbetslösheten i ett socialistiskt samhälle måste i stället bliva ett utslag av välstånd bland folket, indikerande ett stort produktionsöverskott att människorna i stor utsträckning kan taga sig en vila och uteslutande ägna sig åt att njuta vad de förut producerat. Men därför att vi ej kan slutgiltigt lösa detta problem under den rådande samhällsordningen är därmed icke sagt att vi ej kan och måste vidtaga de åtgärder, som äro oundgängligen nödvändiga för att bland arbetaremassorna skapa de maktinstrument varmed vi kan framtvinga den socialistiska samhällsordningen. Och just i detta hänseende är sextimmarsdagen av den allra största betydelse.

Rent matematiskt skulle en arbetstidsförkortning på 25 procent, eller från 8 till 6 timmar per dag, betyda att 33½ procent flera arbetare måste anställas för att åstadkomma samma produktionsvolym som just nu, under förutsättning av samma arbetsintensitet. Följden av en dylik reform blev, att först och främst hela den stora armén av arbetslösa arbetare omedelbart blev i tillfälle att få sälja sin arbetskraft och därmed inrangerades bland de arbetande arbetarnas leder, med samma intressen att bevaka som de har. Därmed utökades också de mot arbetsköpareväldet direkt kämpandes antal i motsvarande grad, samtidigt som detta välde förlorade hela den arbetskraftsreserv, på vilken det nu kan lita i tider av konflikter mellan kapital och arbete. Men detta är långt ifrån allt.

 Denna arbetslösa armé förmådde långt ifrån fylla alla luckorna, som uppstod inom produktionsarmén. Än flera armar behövdes för att hålla produktionsmaskineriet i gång i tillräckligt hög grad för att producera de varor som kräves. Följden av denna knapphet på arbetskraft blev då, att köparna av arbetskraft måste höja priset på varan för att dymedelst locka avnämare av arbetskraft till att sälja varan. Därmed de högre avlöningarna. Dessa å sin sida lockade omedelbart folk från andra verksamhetsgrenar till att övergå till försäljare av arbetskraft direkt inom industrien. Sålunda skulle säkerligen en mycket stor del av agenter och liknande personer, som nu vegeterar ute på samhällets ytterkanter, söka sig in i produktiv verksamhet. En stor del journalister, som likaledes försörjer sig nödtorftigt genom att intellektuellt prostituera sig för att vinna den ägande klassens gunst i tillräckligt hög grad för att kunna sälja sina alster, i stället skaffa sig en fast anställning som hederliga arbetare. En stor del av menige man inom militärlägret skulle med glädje hälsa ombytet till arbetet i verkstaden eller på fältet mot en betydligt mera kultiverande och tilltalande arbete. En god del av präster och frimicklar skulle försvinna, för att ej nämna en stor del s. k. kriminella element, som
 på grund av de större möjligheterna till hederlig försörjning som härmed uppstod, skulle föredraga att låta inrangera sig bland samhällets skapande och arbetande klass.
 

Överklassen själv kom att befordra denna överflyttning av arbetskraft från de improduktiva och rent skadliga områdena till de produktiva och samhällsgagnande verksamheterna. Genom höjningen av priset på arbetskraften kommer givetvis arbetsköparnas profit att i motsvarande grad sjunka. Detta kommer först och främst att medföra att alla omoderna och oräntabla företag kommer att nedläggas och endast de mest rationella företagen att fortsätta. Nya företag kommer att uppstå, där produktionen kommer att bedrivas efter de allra modernaste former. Härmed frigöres en hel del arbetskraft. Men arbetsköparnas minskade profiter medför givetvis en sparsamhetskampanj från deras sida. Och denna deras sparsamhet kommer att i första hand gå ut över en hel del institutioner och verksamhetsgrenar, som icke äro direkt förbundna med produktionen som sådan, men väl med vår nuvarande samhällsordning. Och denna förändring blir helt till arbetareklassens fördel.

Vi kan sålunda förvänta oss, att arbetsköparnas minskade profiter först och främst medföra, att de vägrar fortsatta anslag till en god del av s. k. välgörenhetsinrättningar som nu florerar. Sålunda kommer exempelvis Frälsningsarmén, Pingstvänsrörelsen och liknande frireligiösa parasitföretag att i första hand sitta trångt. Därtill kommer sådana företag som "Allmänna Hjälpföreningar" med sin tjänstemannastab, diakonissinstitutioner m. m. att försvinna, dels på grund av arbetsköparnas ovillighet till att underhålla dem, dels därför att behovet av dem försvinner. När arbetarna blir i tillfälle att sälja sin arbetskraft till ett pris som säkerställer deras livsuppehälle på ett tillfredställande sätt så försvinner behovet av "barmhärighet". En sådan institution som Arbetslöshetskommissionen med alla sina förgreningar försvinner. Fattigvårdsväsendet får en betydligt minskad uppgift att fylla, våra s. k. "rättsinstitutioner", fångvårdsväsendet, lösdrivareinstitutioner m. m. likaså. På alla dessa områden lösgöres en massa arbetskraft, som finner sin plats inom produktionen och därmed också finner sig i intressegemenskap med övriga arbetare.

Men detta är långt ifrån allt. I sin strävan efter besparingar, nödvändiggjorda genom det höga priset på arbetskraft, kommer arbetsköpareväldet att se sig om efter inskränkningar på utgiftskontona överallt. Sålunda kan man förvänta att exempelvis annonseringen i den dagliga pressen kommer att kraftigt nedskäras. Dels överflödiga denna därav, att folkets ökade köpkraft gör att alsterna, även utan annonsering finner avnämare. Genom denna nedskärning minskas också pressen i omfång och den däri anställda arbetskraften minskas. Och detta är enbart till fördel för arbetarna. Denna press, som i dag till största delen måste förlita sig på annonsörerna för sin existens förfäktar givetvis också med största styrka annonsörernas ekonomiska intressen. Med minskade annonsintäkter följer, att den press som vill bestå måste ägna sig åt att vinna en ökad läsekrets och existera på sin spridning i första hand. Och i det syftet måste den inrikta sig på att förfäkta sin läsekrets ekonomiska intressen. Och då den arbetskraftssäljande delen av befolkningen är avsevärt större än den arbetskraftsköpande delen av befolkningen är avsevärt större än den arbetskraftsköpande delen blir följden också den, att pressen genom en dylik reform inom militär- och polisväsendet, de makter som arbetsköpareväldet i dag förnämligast förlitar sig på för sin maktställning. Som de största skattebetalarna i samhället kommer trustmagnaterna att med alla medel verka för att nedbringande av statens och kommunens utgifter. Militärväsendet drager i detta fall en avsevärd stor kostnad. Därtill kommer, att med rikare tillgång på anställningar inom industrien och de högre inkomster som där vinnes, blir det allt svårare att rekrytera militärväsendet. Skall det underhållas i samma omfattning som i dag , då måste också ersättning till de militäranställda höjas i proportion. Och därmed ökas ytterligare statens utgifter och därmed skatterna. För att komma ifrån allt detta kommer den ägande klassen att medverka till ett nedbringande av den militära styrkan. Därtill bidrager också i säkerligen än större grad ett annat faktum. Genom den ökade köpkraften inom arbetarelägret blir efterfrågan på konsumtionsartiklar betydligt stegrad. Därmed också dess pris och vinsten inom dessa produktionsgrenar. Följden blir också, att den strävan till ett ökat militärväsende, som nu finnes inom den ägande klassen och som baseras på hoppet om profit vid leveranser till armén och flottan försvinner den gången lika stora, eller större vinster står att erhålla inom andra produktionsgrenar. Genom arbetstidsförkortningen blir det således profitabelt för den ägande klassen med mindre militär, mindre mängd präster och frimicklar minskad press och minskat antal statliga och kommunala funktionärer. Och allt detta finner vi i våra dagar som arbetareklassens verksammaste motståndare.

Genom arbetstidsförkortningen har, å andra sidan, arbetareklassen betydligt stärkt sin ekonomiska ställning. Den har höjt sin levnadsstandard, ökat sin fritid, fått en känning om vad ytterligare livet har att bjuda arbetarna och därmed också skapat sig nya behov, som man med en betydligt ökad maktställning kommer att gå till storms för att vinna. Arbetsköparedömets ekonomiska maktställning har i motsvarande grad försvagats. Och framförallt, det har mistat större delen av den armé på vilken den nu kan räkna då det gäller kämpa för vidmakthållandet av sin ställning i samhället. Alla de otaliga förespråkare arbetsköparedömet nu äger i press och på plattform, i de officiella institutioner där arbetarna som arbetslösa och egendomslösa tiggare nu står och ber om några nådesmulor, försvinner och inrangeras bland de arbetande arbetarnas leder, med samma intressen som arbetarna, med liknande krav på ökad frihet och höjd levnadsstandard som de har. Därmed har också arbetareklassen vunnit ofantligt i ökad styrka. Därmed lägger de grunden till den maktinstitution varmed de kunna tilltvinga sig fullständig kontroll över produktionsapparaten och därmed införa den socialistiska samhällsordningen.

 Revolution betyder arbete 

Lika sant som det är, att svälten inom arbetareleden, arbetslösheten och nöden i arbetarelägret är en produkt av det rådande samhällssystemet och icke kan avskaffas inom ramen av det kapitalistiska systemet, lika säkert är det, att det socialistiska samhället icke kommer att framstå med mindre vi verkar för detsamma i det kapitalistiska samhället. Genom demonstrationer, möten, artiklar och resolutioner uträttar vi ingenting. Vad som kräves är handling. Och handling inom industrien. Så länge vi fortfar att producera ett ständigt ökat mått av mervärde åt arbetsköparedömet, ett mervärde som ständigt användes till att upprätthålla detta plundraredöme, så länge hjälper det inte ett jota om vi knotar och svär, hotar med resolutioner eller demonstrerar på gator och vägar aldrig så mycket. Först i den mån vi ingriper verkligen radikalt för att beskära arbetsköpareväldets del i det samlade produktionsresultatet, först då gör vi några framsteg fram emot det socialistiska samhällssystemet. Och denna beskärning kan endast åstadkommas genom en betydlig höjning i arbetarnas avlöning.

En dylik förhöjning i avlöningen är en otänkbarhet så länge det ständigt finnes ett oerhört stort övermått på arbetskraft saluförd på den allmänna marknaden. Så länge de olika länderna ståtar med från 1/5 till 1/3 av det arbetande folket som arbetslösa, vilka tigger och ber om möjligheten till att få sälja sin arbetskraft, så länge finnes det intet hopp om att kunna höja priset på varan. En förhöjning i arbetslönen är en otänkbarhet med mindre en radikal förkortning av arbetstiden först äger rum.

Svälten är inget medel till socialismens införande. Ingenstädes skall vi finna de ekonomiskt lägst stående arbetarna vara de, vilka står främst i de revolutionära leden. Därtill saknar de såväl fysisk som moralisk styrka. Den hungrande människan har inga sociala problem att spekulera över. Dess hjärna sysselsättes av blott en enda fråga: hungerns stillande. Så länge människan hungrar, tänker och handlar den mer eller mindre individuellt. Det är sant att svälten nivellerar människorna ned till samma nivå. Men inte till någon socialt tänkande grupp, utan till en grupp individer, som alla svälta. Magen är individuell och magens krav är i första hand individuella krav. Så länge den egna magen skriker föda så länge finnes det icke rum i hjärnan för en social tanke, så länge tänker man endast individuellt. Först i och med att säkerheten till livsuppehället uppnåtts inställer sig de sociala problemen, först då blir människan sällskaplig, söker sig till de njutningar som först i och med associerandet med andra människor kunna realiseras. Eländesfilosofien både är och förblir vad Karl Marx så dräpande betecknat den: "Filosofiens elände". Det är ej den svältande armén, som kommer att genomföra den sociala revolutionen.

Men den kommer att genomföra något annat, om ej massorna i tid vidtager åtgärder för att åstadkomma samma sak med andra medel. Den svältande armén kommer ovillkorligen att genom blodiga och våldsamma medel slå ned de hinder, som står i deras väg för ernåendet av vad som är oundgängligen nödvändigt för deras livsuppehälle. Med andra ord: En svältande armé kan göra revolt, men aldrig revolution. Revolutionen kräver lugn och ordnat arbete. Revolten, varmed man tilltvingar sig vad som redan finnes, framspringer som en oundviklig nödvändighet den gången man hindrar de hungrande skarorna från att erhålla sitt livsuppehälle. Men revolution må kunna leda till en revolution och vara oundgängligen nödvändig för revolutionen, men den kan också leda till raka motsatsen, till diktatur och den svartaste reaktion.

Vi skall ej framställa frågan: Önskar arbetaremassorna en revolution? Varenda hungrig och nödställd människa måste ovillkorligen önska sig ett annat sakernas tillstånd. Varenda en som åsatt sig etiketten "socialist" måste ovillkorligen, försåvitt titeln är något annat än en behändig skylt under vilken man finner sig kunna så mycket bekvämare leva en borgares liv, kräva att den nuvarande samhällsordningen störtas och en socialistisk samhällsordning genomföres. Men vi skall i stället göra frågan: Önskar arbetaremassorna en revolt?

Även den senare frågan är överflödig. Revolten är ett ofrånkomligt faktum försåvitt icke människornas livsuppehälle tillförsäkras dem. Hungern framtvingar ovillkorligen en revolt. Revolten kan lika litet framagiteras som man kan genom agitation avvända densamma. Det är fullständigt likgiltigt hur mycket de reformistiska ledarna uttalat sig gent emot våldet, som ett medel i klasskampen, hur mycket de försäkrar att de vill endast en fredlig utveckling och avveckling av det rådande nödtillståndet. Medlena, som kommer att tillgripas, väljas helt oberoende av vad den ena eller den andra gruppen propagerar. Valet i detta fall betingas uteslutande av de för handen varande förhållandena. Så länge massorna kan vinna vad de oundgängligen behöver för sitt livsuppehälle utan våldsamma medel så länge kommer de icke heller att tillgripa dem, det må sedan agiteras för våld och revolt hur mycket som helst. Och den gången samhället uppställer sådana hinder mellan den hungrande människomassan och vad den kräver för sitt livsuppehälle, att livet själv står i fara, den gången kommer denna massa att tillgripa precis vad medel som helst, våld eller list, för att sätta sig i besittning av livsmedlena, oavsett vad som predikas gentemot våldet som medel i klasskampens tjänst.

Som förhållandena gestaltar sig i dag kan man konstatera, att just de krafter inom arbetarelägret, som högljuddast predikar emot våldet, arbetar verksammast för att sådant sakernas tillstånd, att våldet synes det sannolikaste. Den reformistiska rörelsen, som i dag uppträder som förespråkare för den lugna utvecklingen och som motståndare till våldet, gör allt vad i dess förmåga står för att knäsätta våldet som den enda tänkbara förlossaren. Genom sin oförmåga och ovilja till att avveckla arbetslösheten och svälten inom arbetarelägret, genom sina strävanden att monopolisera arbetarplatserna för en viss grupp privilegierade arbetare och av de andra skapa en pariasklass i samhället, genom sitt samgående med arbetsköpareväldet och därmed hindrande en verksam aktion för arbetstidsförkortning och höjandet av arbetslönen, bidrager denna rörelse mer än någon annan i våra dagars samhälle till att skapa det nödtillstånd ur vilket våldet enbart till slut må kvarstå som den ende förlossaren. Och må då våldet komma, desto förr och kraftigare, desto bättre. Men minnes, att det är icke de i våra dagars arbetarerörelse verkande revolutionära krafterna, som äro ansvariga för denna utveckling.

Vill däremot massorna följa vårt program, vill de med all kraft gå in för en förkortad arbetsdag, en höjning av arbetslönen, vill de i sin organisatoriska verksamhet erkänna hela arbetareklassens lika rätt till arbetstillfällena och därmed också till livsuppehället, vill, m. a. o. arbetaremassorna i sitt organisatoriska uppträdande anlägga en klar klassynpunkt och verka i överenstämmelse därmed, då finnes det alla förutsättningar, att den revolutionära omvälvningen må kunna försiggå på fredlig väg utan anlitande av andra kraftåtgärder än de, som det ekonomiska trycket innebär. Och därmed må också vinnas, att de rent kulturella värden, som vår värld besitter i dag, må kunna bevaras och omplanteras och ytterligare utvecklas i en sundare och bättre samhällsmiljö. Och därmed må också vinnas, att de rent kulturella värden, som vår värld besitter i dag, må kunna bevaras och omplanteras och ytterligare utvecklas i en sundare och bättre arbetsmiljö. Den syndikalistiska rörelsens program innebär i dag den enda framkomliga vägen till en fredlig omgestaltning av samhällets struktur, till en lösning av svältproblemet utan våldsdåd och blodsutgjutelse.

Men det synes verkligen som om krafter finnas vilka eftersträvar våldet, vilka med tillfredställelse hälsar svältens utbredning bland arbetaremassornsa, därmed fullt medveten om att våldshandlingar förberedas. Den rörelse som i Sverige älskar att uppträda under beteckningen "kommunistisk" (men som i verkligheten torde ha bra litet gemensamt med kommunismens ursprungliga program) hävdar som sitt A och O vad man kallar "proletariatets diktatur" för att under statens hägn, med staten som maktmedel framtvinga den samhällsordning, som man betecknar som kommunistisk. Och genom arbetarnas väpnade aktion skall man så tilltvinga sig staten. Det fria socialistiska samhället skall sålunda tvingas fram, med staten, detta "speciella instrument för förtryck" (Marx), som primus motor.

Det är svårt att förstå denna slags kommunism. Kommunismen har en gång framställts av Karl Marx som det fria samhället. Det är demokratin genomförd i praktisk verksamhet. Inte den slags "demokrati" som återspeglas i de olika politiska partierna och i den "allmänna rösträtten", vilket endast är en maskerad kapitalistisk diktatur, utan den ekonomiska demokrati, under vilken människorna vinner ekonomiskt oberoende och därmed också full självbestämmanderätt i samhället.

Karl Marx uppfattning var den, att en dylik demokrati, d. v. s. ekonomiskt oberoende vad etikett man åsätter denna stat. Denna demokrati eller folkfrihet kunde endast vinnas i ett statsfritt samhälle. På basis av denna tankegång och i belysning av den industriella utveckling, som Marx redan i unga år iakttog och skissade upp, drog han så upp riktlinjerna för industrisamhället, där staten försvunnit och ersatts av en industriella administration. Där man i stället för ett regerande över människorna satte en administration över tingen och där administratörerna själva endast utgjorde en del av den industriella apparaten utan någon som helst särställning.

Detta är, i en mycket sammanträngd form, kommunismens kärna. Det är sant att Marx också framkastade tanken på en proletariatets diktatur med staten som instrument. Men detta endast som en övergångsform. I skydd av denna diktatur, denna stat, skulle de fria arbetareorganisationerna utvecklas till att övertaga produktionen och staten försvinna. I samma mån som arbetarnas fria industriella organisationer utvecklade sig och visade sig mäktiga sin uppgift i samma mån minskades också statens makt, för att till slut totalt försvinna. Statens, diktaturens, försvinnande skulle alltså känneteckna kommunismens slutliga triumf. Detta är vad Marx kallade "statens förvittrande".

Men nu hör vi synnerligen litet om denna kommunismens slutmål. Tvärtom hör vi demokratin ständigt förhånas. Kanske menar man därmed endast den slags demokrati, som representeras av våra dagars politiker, i vilket fall det är fullt berättigat. Men därmed framstår icke kommunismens frihetliga natur mindre markant. Men detta senare glömmer man. Kommunism har man i våra dagar gjort liktydigt med dess raka motsats, nämligen diktatur. Det är just för att komma i från diktaturen som Marx lancerat kommunismen, icke tvärtom. Diktaturen har i våra dagars kommunistiska agitatorers medvetande och framställning blivit kommunismens A och O. Det är icke staten, diktaturen, som vittrar bort i våra dagars kommunism. Det är kommunismen själv som vittrat bort och diktaturen som står kvar. Och om detta är kommunism, då är det fullt förklarligt att man med alla medel vill verka för att våldet knäsättes. Ty våldet, revolten, innebär alla förutsättningar för diktatur och ofrihet.

När kommunisterna förhånar demokratin, folkväldet, folkfriheten och i dess ställe knäsätter diktaturen, då må man verkligen efterlysa vad deras kommunism innebär. Är kommunismen fiende till den verkliga, ekonomiska demokratin, till folkfriheten, då är den ovillkorligen reaktionär till sitt väsen. Menar man att kommunsimen är en frihetlig rörelse, en rörelse som vill avskaffa klassamhället och säkerställa allas rätt till livet och till frihet, då är också kommunismen fientlig till diktaturen. Detta är ett ofrånkomligt faktum. Vi för vår del varnar arbetarmassorna för att sätta sin lit till våldet. Vi vädjar till arbetarna att genom en verksam kamp inom industrien verka för hela klassens lyftning, ekonomiskt och därmed också moraliskt och intellektuellt. Därmed skapas underlag för en kämpaduglig och klassmedveten revolutionär kamparmé. Vi står som bestämda motståndare gentemot alla monopoliseringssträvanden och kräver lika rätt för alla arbetare. Vi propagerar ständig frammarsch även under nu rådande samhällsförhållanden och vidhåller att det revolutionära arbetet måste utföras även - ja, förnämligast - under kapitalismens regim. Vi varnar arbetarna för att låta förhållandena så utvecklas, att våldet blir en ofrånkomlig nödvändighet, väl vetande, att i revoltens fotspår följer med största sannolikhet diktaturen. Och vi vet ävenledes, att största sannolikheten är, att det ej blir en proletariatets diktatur utan fastmera en fascistisk sådan.

Den agitator och den arbetarledare, som i dag slår dövörat till för vikten av en sådan verksamhet, som kan säkerställa en fredlig och lugn utveckling, känner föga sitt ansvar. Vi vet alltför väl, att skall svälttillståndet av i dag finna sin upplösning i blodiga revolter och kravaller, då blir det dock I första hand arbetareblod som kommer att flyta. Och säkerligen får de inom arbetareleden vilka äro för klassen av störtsa värde i första hand offra sig. De tysta, ständigt verksamma krafter, vilka aldrig eftersträvat några ämbeten inom rörelsen, vilka i sin närmaste omgivning, på sin arbetsplats och bland sina kamrater utgöra de drivande krafterna, de brukar gå först i kommittéer, de som får representera sina kamrater då det gäller deras krav på förbättringar, de äro de första, som även i detta fall kommer att offras. Och just de äro själva saltet I hela arbetarrörelsen.

Och vad har arbetarna vunnit genom sin revolt? Socialismen? Nej, visst icke. Allt de kan hoppas på att vinna - och det är sannerligen inte litet det - är att få vräkt undan de hinder, som står i vägen för utvecklingen av det socialistiska samhället. Men dessa hinder kan säkerligen sopas bort genom helt andra medel, genom ekonomiskt tryck direkt inom industrien. Och betydligt säkrare. Samtidigt som arbetarna genom den organisatoriska verksamhet, som är nödvändig för utövandet av detta tryck tvingas framskapa och utveckla just de organ som äro nödvändiga för att genomföra socialismen själv. Och denna verksamhet är utförandet av sextimmarsdagen av den allra största betydelse.

 Syndikalistiska Arbetare-Federationen 

I våra dagars Sverige har vi blott en enda organisation, som konsekvent förfäktat och förfäktar ett klart revolutionärt program. Vi diskuterar inde våldets nödvändighet eller våldets förkastlighet. Våldet är en faktor med vilken man måste räkna med det löser inga under alla förhållanden inga sociala problem. Lösningen ligger uteslutande i vår förmåga att organisera oss för den socialistiska samhällsordningen.

I detta vårt organisationsarbete låter vi vägleda oss uteslutande av de rådande industriella förhållandena och den utveckling inom industrien vi kan iakttaga. Och dessa förhållanden och denna utveckling pekar oförtydbart hän på en industriell organisationsform av herlt annat slag än den reformistiska. Dessa förhållanden och denna utveckling visar framförallt att arbetarna måste få en helt annan inställning till de industriella problemen än den, som återspeglas i de reformistiska organisationerna.

Vi hävdar först och främst, att organisationerna till sin natur måste vara klart industriella. Vidare att de måste bli av samma omfattning som industrien inom vilken de skall verka. De får sålunda icke låta binda sig av några nationella gränser, inte heller av några skråsynpunkter. Lika långt som en industri sträcker sina förgreningar, lika långt måste organisationen sträcka sig. De måste ävenledes stå öppna för alla arbetare. Så länge det finnes en enda oorganiserad arbetare, så länge är icke organisationen fulltalig.

Vi hävdar ävenledes, att vår revolutionära verksamhet måste ständigt fortgå. Klasskampen är en ständigt fortgående kamp, som icke kan avskrivas för någon viss tid eller begränsas till någon viss plats. Den är lika omfattande som kapitalismen själv och den pågår ständigt. Vår kamp måste gälla intagandet av den ena förposten efter den andra, det ena fästet efter det andra. Till slut skall hela komplexet falla i våra händer.

Vi gör ävenledes gällande, att de dagliga striderna för omedelbara förhöjningar i arbetarnas levnadsförhållanden äro av allra största revolutionära betydelse. Vi påstår att arbetarerörelsen har ingen rätt, ej heller råd till att offra tusenden inom sina leder, som på grund av vanstyret och svälten i våra dagars samhälle dukar under i brist på det nödvändigaste för livets uppehälle. Det är detta slöseri med material inom egna led, som vi vill förhindra genom arbetstidsförkortningen.

Vi bygger på den enskilde medlemmens eget initiativ, självbestämmanderätt och självansvar. Vår organisation är så utformad, att dess medel ligger ständigt i händerna på den lokala samorganisationen, där medlemmarna alltid har bestämmanderätten över dem. Därmed också ansvaret för dess förvaltning och dess användande. Vi bygger på frihet, icke på diktatur.

Vi vädjar till alla sunt tänkande och ansvarskännande arbetare att ansluta sig till vår rörelse. Att genom sitt medlemskap med kraft verka för svältens bekämpande inom arbetareleden genom arbetstidsförkortning och höjda löner. Att genom den ständiga kampen på arbetsplatsen göra organisationen slagkraftig och kampduglig och därmed också hävda arbetarnas ställning gent emot arbetsköparedömet i det nuvarande samhället. Och slutligen, att genom samma medel och samma aktion tilltvinga arbetarna den fulla kontrollen över produktionsinstrumenten och därmed för att lösa arbetslöshets- och svältproblemet.

Detta är i korthet vårt program. Det innebär inga proklamationer, inga revolutionära fraser, ingen maning till demonstrationer på gator och torg, inget viftande med fanor eller stötande i trumpeter, inga löften om överlägset ledareskap ut ur träldomens Egypten. Det innebär blott och bart en enkel vädjan till Dig, kamrat i arbetarblusen, om tyst, träget och kraftigt samarbete för din och min, för hela klassens lyftning och frigörelse. Vi påstår att enda räddningen ur det nuvarande nödtillståndet är att söka hos arbetarna själva, alltså hos Dig själv. Och därför söker vi Dig som kamrat, icke som kontingentbetalare, icke heller som en lydig soldat i en armé där den ene eller den andre uppträder som general eller kommendant, utan som kamrat i ledet, där Du tillsammans med dina kamrater tager Din del av arbetet och av ansvaret. Vi äro förvissade om, att endast i fullföljandet av detta program finner vi möjligheterna för vår klass frigörele, vägen ut ur kapitalismens förtryck och in i socialismens fria samhälle.

Anslut Dig till vår rörelse och bliv en kämpe i våra leder! Fram för Sextimmarsdagen!

  Arbetare-Kurirens förlag , Göteborg 1931