Syndikalism - vad är det?

Av Britta Gröndahl - Stockholm 1997.

Syndikalismen är en facklig rörelse som skiljer sig från andra på flera sätt.
Syndikalismen tar avstånd från partipolitik och parlamentarism. De prioriterar fackföreningar och säger sig vilja förbättra löntagarnas villkor i nuet genom ekonomisk kamp men även på lång sikt förändra hela samhället, bryta ner det kapitalistiska systemet och förverkliga en fri socialism.

Syndikalismen uppstod i Frankrike i slutet av 1800-talet, men den riktning inom arbetarrörelsen som syndikalismen är en del av bildades redan under den tid då folken i Europa reste sig mot kungligt envälde och mot samhällssystem som höll majoriteten av människor nere i fattigdom och slaveri.

Förhistoria
Det var franska revolutionen 1789 som införde ordet jämlikhet i den politiska debatten i Europa. Under påföljande revolutioner (1830 och 1848) kämpade radikala människor för politisk jämlikhet, det vill säga allmän rösträtt och demokratisk författning.
Det tog många årtionden innan den politiska jämlikheten var förverkligad i Europa. När den tiden kom hade de lägre skikten i samhället för länge sedan insett att den så kallade politiska jämlikheten inte var någon politisk jämlikhet. De krävde ekonomisk jämlikhet, det vill säga socialism.

Franska revolutionen avskaffade också i princip de fyra stånden och diverse privilegier som fanns i ståndssamhället. Klasser uppstod i stället så småningom.

De genom industrins framväxt talrika arbetarna utgjorde kärnan i arbetarklassen. I 1848 års revolutioner hade arbetare och radikala borgare kämpat sida vid sida för demokrati, och ett fåtal borgare omfattade socialistiska idéer.

Men arbetarna hade fått erfara att de radikala i borgarklassen övergav dem i akuta situationer. Denna erfarenhet hade till resultat att när arbetare i olika europeiska länder hade börjat röra på sig och år 1864 sammanträffade i London för att bilda den första arbetarinternationalen antog man som grundprincip följande uttalande:

"Arbetarnas frigörelse måste vara deras eget verk"

Formuleringen var Karl Marx’ och i meningen ingick i inledningen till Internationalens stadgar. Internationalen växte till sig och väckte stora förhoppningar bland arbetare i många länder och lika stora farhågor bland de konservativa.

1871 blev det en vändning genom att den tyska sektionen av Internationalen bildade ett arbetarparti för att söka sig in i det då nybildade Tyska rikets parlament och propagerade för att andra skulle göra det samma.

1872 beslöts på kongress - med klen majoritet och efter mycket manipulerande - att detta nya sätt att agera skulle vara obligatoriskt för Internationalens sektioner. Därigenom splittrades Internationalen i två delar som båda avsomnade efter kort tid.

Alltså uppstod det - på detta tidiga skede i arbetarrörelsens historia två riktningar av vilka den ena ledde till socialdemokrati och reformism och den andra - den som höll fast vid Internationalens motto att arbetarnas frigörelse måste vara deras eget verk - utmynnade i anarkism, rörelser med krav på frihetlig eller antiauktoritär socialism.

Syndikalismen är arvtagare till den sistnämnda riktningen.

Syndikalismens uppkomst i Frankrike
Den franska arbetarrörelsen hade inte deltagit i de möten som ledde till splittring av Internationalen. Den hade decimerats genom 1870-71 års krig och påföljande kommunuppror med dess blodiga efterspel. Läget gynnade på sätt och vis syndikalismens uppkomst.

Att bilda ett arbetarparti var inte möjligt, så verksamheten inriktades på att få fackföreningarna på fötter. Dessa tolererades på kommunal nivå och det uppstod i många städer så kallade arbetsbörser som samlade alla fackföreningar på orten. 1884 blev fackföreningarna legaliserade och en landsorganisation,

"Fackföreningarnas riksförbund", bildades. Även arbetsbörserna gick samman i ett förbund och genom sammanslagning av de bägge förbunden år 1902 uppstod Confédération général du travail (CGT) som fortfarande är den största landsorganisationen i Frankrike.

Genom sammanslagningen uppkom alltså den organisationsform som är utmärkande för syndikalismen och där den lokala samorganisationen är grundvalen. CGT förklarade sig också oberoende gentemot alla partier, även det "marxistiska" arbetarparti som med tiden uppstått.

Detta motiverades främst med att partiet var splittrat i flera fraktioner. Man ville inte ha in den ideologiska splittringen i fackföreningsrörelsen. Arbetarpartiet lyckades emellertid ena sig år 1905 och frågan om förhållandet mellan parti och fackförening kom då upp på nytt vid CGT:s kongress i Amiens 1906.

Där antogs efter två dagars debatt den principförklaring som betraktas som syndikalismens första och vars första mening lyder: "CGT samlar utanför varje politisk skola alla de arbetare som är medvetna om den kamp som måste föras för lönesystemets och arbetsgivarväldets avskaffande."

De mest aktiva vid uppbyggnaden av landsorganistionen CGT var anarkister men även anarkismen räknades med bland de "skolor" som skulle hållas utanför den fackliga rörelsen. Vid ett senare möte mellan anarkister och syndikalister från olika länder (Amsterdam 1907) fastslogs det att "syndikalismen är sig själv nog".

Socialdemokratin å sin sida bildade en ny international, den Andra, från vilken alla som inte accepterade parlamentarismen obevekligen uteslöts.

Syndikalism i andra länder
Det uppstod syndikalistiska organisationer i många andra länder främst i Sydeuropa och Latinamerika. Dessa sammanslöt sig 1922 i Internationella arbetarassociationen (IAA).
De organisationer som bildade IAA var:

Argentina Federation Oberera Regional Argentina två ombud 200 000
Chile Industrial workers of the world ett ombud 20 000
Danmark Syndikalistiska propagandaförbundet   600
Tyskland Freie Arbeiter-Union åtta ombud 120 000
Holland National Arbeids Secretariaat fyra ombud 22 500
Italien Unione Sindacale Italiana två ombud 500 000
Mexiko Confederación General de Trabajadores ett ombud 30 000
Portugal Confederacão Geral do Travalho   150 000
Norge Norsk Syndikalistisk federasion ett ombud 3 000
Sverige Sveriges Arbetares Centralorganisation två ombud 22 000
Spanien Confederaciion Nacional del Trabajo två ombud 1 000 000

Det är lätt att betrakta IAA:s bildande som en höjdpunkt för syndikalismen. I själva verket signalerar det en tillbakagång.

Ryska revolutionen 1917 och kommunismens uppkomst hade möblerat om i de olika ländernas arbetarrörelser. Den oerhörda revolutionära entusiasm och aktivitet som väcktes hos folken gjorde att arbetarpartierna sprängdes och kommunistpartier med revolutionär målsättning bildades.

I Frankrike, där kommunistpartiet blev lika stort som resten av det gamla arbetarpartiet, lyckades kommunisterna efter många turer "överta" CGT och syndikalismen överlevde i Frankrike endast som fackopposition.

I andra länder var kommunistpartierna till en början ganska små, så när de ryska ledarna - Lenin och Trotskij - ville bilda en revolutionär international vid sidan av den socialdemokratiska Andra internationalen, kallade de till sig ombud även från de syndikalistiska organisationerna.

Dessa ombud har vittnat om hur omöjligt det var för syndikalisterna att komma överens med kommunistledarna som knappast visste vad en fackförening var, om förhållandet mellan parti och fackförening.

Förhandlingarna strandade på den kommunistiska dogmen att Partiet ska ha kontroll över allt, även över fackföreningen. De syndikalistiska ombuden lämnade Ryssland och stämde möte i Berlin och där bildades den syndikalistiska internationalen.

Vid den tidpunkten var redan Benito Mussolino regeringschef i Italien.

1925 blev han diktator, fascismens uppstigande hade börjat.

Syndikalismens tillbakagång

Fascism och världskrig
De fascistiska ledarna förintade målmedvetet arbetarrörelserna i de länder där de tog makten. Aktiva medlemmar dödades, fängslades, deporterades eller jagades ur landet. Man lät sedan bygga upp nya korporativa organisationer, som kontrollerades av arbetsgivare och staten.

Detta berör för syndikalismens del USI i Italien, CGT i Portugal och FAUD i Tyskland. FORA i Argentina marginaliserades genom peronismens uppkomst.

Spanien är ett särfall. Där tog syndikalisterna initiativet i det väpnade försvaret av den spanska republiken mot en militärkupp som urartade till ett inbördeskrig (1936).

I de delar av Spanien, främst Katalonien, Aragonien, Levanten, där försvararna segrade, genomförde syndikalisterna en total omvandling av samhället till "frihetlig socialism" som hade varit den syndikalistiska organisationen CNT:s officiella mål.

I den del av Spanien som behärskades av kuppmakarna infördes en fascistisk ordning. General Franco blev diktator och besegrade med Hitlers och Mussolinos hjälp republikens försvarare 1939.

CNT överlevde som exilorganisation i Frankrike, dit många spanska syndikalister hade flytt, och återbildades i Spanien som "hemlig" och olaglig (clandestino). Som laglig kom den tillbaka efter den fascistiska regimens fall 1975.

Efter spanska inbördeskriget kom Andra världskriget (1939-45) som efter sex års krigande gjorde slut på de fascistiska regimerna utom i Spanien och Portugal. Några av de mindre syndikalistiska organisationer som försvunnit under kriget återupprättades, ibland som propagandaförbund utan facklig verksamhet.

De syndikalistiska organisationer och grupper som existerar i världen idag (1997) är följande:

  • SAC, Sveriges Arbetares Centralorganisation, Sverige
  • CGT, Confederacion General de Trabajo, Spanien
  • IWW, International Workers of the World, USA
  • KAS, Konfederation Anarko-syndiakalism, Ryssland
  • SLC, Sibierian Labour Confederation
  • AIT/IAA/IWA, sektioner från cirka tio (10) medlemmar
  • CNT, Confederacion National del Trabajo, Spanien
  • CNT/F, numera delad i två sektioner: Paris och Bordeaux, Frankrike
  • SF (f.d. DAM) Solidarity Federation, Storbritannien
  • NSF, Norsk Syndikalistisk Forening, Norge
  • FAU, Frei Arbeiter Union, Tyskland
  • WSA, Workers solidarity Alliance, USA
  • USI, Union Sindicale Italiana, Italien
  • FORA, Federacion Obrera Revolucionario Argentina, Argentina
  • RRU, Rodosho Rentai Undo, Japan
  • SAL-AIT, Finland
  • COB, Confederacao Operaria Brasileira, Brasilien
  • FAU, Uruguay
  • Solidaridad Obrera

Syndikalismen i Sverige
"Det unika för den svenska syndikalismen har som bekant varit att rörelsen decimerats men att den fortfarande existerar." Citat ur "Män i mörker" av Eva Blomberg, akademisk avhandling 1995.
Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC) bildades 1910 efter franskt mönster. Aktörerna vid bildandet var:

  1. Oppositionella grupper inom den reformistiska landsorganisationen (LO) bildad 1898.
  2. Organiserade arbetare som hade lämnat LO av missnöje med ledningens hantering av Storstrejken 1909.
  3. Anarkister och revolutionära socialister i Socialistiska ungdomsförbundet, kallade ungsocialister. Dessa hade länge propagerat för syndikalism och informerat om den i broschyrer och tidskrifter.

Det stora intresse för syndikalismen som väckts i den svenska arbetarrörelsen fick inte fullt genomslag vid SAC:s bildande. LO var och förblev den stora och SAC den lilla organisationen, även om skillnaden i början jämnades ut genom SAC:s snabba tillväxt fram till 1924.

Skillnaderna mellan dessa två organisationer var - frånsett storleken - följande:

Organisationsformen. Reformisterna är organiserade i branschförbund med lokala "avdelningar".

SAC bygger på lokala samorganisationer (LS). Först efter 1922 utvidgade SAC sin organisationsplan och skapade federationer (förbund).

Kampen. Syndikalister för en mer offensiv kamp. De väntar sig inte stöd från något parti eller av lagar. Striden som ju gäller löntagarnas existensvillkor förs direkt mellan arbetare och arbetsgivare.

Strejk, bojkott och blockad var de ordinarie stridsmedlen, syndikalisterna lade till obstruktion (arbeta långsamt) och avfolkning (tömma arbetsplatserna).

Eftersom syndikalisterna inte hade stridsfonder eller strejkkassor måste strejkerna vara korta och därför hårda. Dessutom införde syndikalisterna ett mer konstruktivt sätt att föra kampen, det så kallade registret som gick ut på att arbetarna genom att själva sätta priset på sitt arbete vann kontroll över sin arbetssituation.

Målsättningen. Syndikalisterna säger att arbetarna på sikt ska överta produktionen och genom sina fackliga organisationer skapa ett nytt samhälle. LO stöder sig mot partiet och hoppas på reformer på parlamentarisk väg.

Branschtillhörighet. Någon har sagt att den typiske reformisten var en fabriksarbetare och den typiske syndikalisten en anläggningsarbetare. Man ser alltså inte syndikalisten stå vid ett löpande band utan hellre föreställer man sig honom lägga räls tillsammans med arbetslaget vid ett järnvägsbygge.

Under tjugotalet, när SAC var som starkast var syndikalisterna ofta i majoritet eller ensamma på sådana arbetsplatser som byggen, gruvor, skogshuggning, stenhuggning, torvutvinning.

Skillnaden mellan LO och SAC är alltså stor. Men för att kunna bedöma situationen måste man ta hänsyn till att allt inte alltid fungerar som det är tänkt.

Efter splittringen 1910 fanns det säkert en del syndikalism kvar i LO medan en del reformism råkat komma med i SAC. Skillnaden i organisationsform och idéer hindrade bevisligen inte LS och lokal "avdelning" från att samarbeta.

På LO-kongresser förekom det motioner om införande av syndikalistiska kampmetoder, bl.a. registret. Inte alla LS-medlemmar var medvetna syndikalister med revolutionär målsättning och inte alla i LO-förbundens avdelningar var rena reformister.

Sverige förskonades från både fascism och världskrig. I stället utvecklades rivaliteten mellan de båda fackliga organisationerna till en maktkamp, som marginaliserade den syndikalistiska rörelsen.

LO-ledningen betraktade syndikalisterna som splittrare och ansåg sig ha moralisk rätt att med alla medel återföra löntagarna till LO och förinta SAC.

Kampen intensifierades efter det att socialdemokraterna genomdrivit en kollektivavtalslag (1928) som tvingade arbetsgivarna att sluta avtal med sina anställda, om dessa begärde det.

Syndikalisterna var i princip mot avtal, men många LS accepterade dem med tiden. En del LO-förbund införde monopolklausuler i avtalen, det vill säga man bestämde självsvåldigt att endast LO-medlemmar omfattades av avtalen, och arbetsgivarna i vissa branscher stödde LO:s monopolsträvanden och bestämde att syndikalister och oorganiserade inte skulle få del av löneförhöjningar.

Detta var olagligt och den nyinrättade arbetsdomstolen slog fast att avtalet skulle gälla alla anställda arbetare. Arbetsgivarna fick alltså backa men LO-förbunden uppmanade i stället arbetsgivarna att inte anställa syndikalister och de fortsatte med sina monopolklausuler ända fram till 1940, då LO:s agerande förklarades olagligt av arbetsdomstolen med hänvisning till en föreningsrättslag.

Syndikalisterna fick alltså, paradoxalt nog, stöd av lagar i sitt motstånd mot reformisternas attacker. SAC överlevde, men försvagat. Givetvis påverkades SAC:s medlemsutveckling även av andra faktorer än LO:s "smutsiga krig": mekaniseringen och rationaliseringen inom arbetslivet gjorde att arbetstillfällena blev färre och färre och en del yrken försvann.

Särskilda händelser och företeelser inverkade på syndikalisternas situation.

Spanska inbördeskriget 1936 medförde ett oerhört uppsving för de syndikalistiska idéerna. De internationella frågorna kom i förgrunden, när den syndikalistiska internationalens sekretariat flyttades till Stockholm 1938 och ännu mer när tyska syndikalister kom från Spanien till Sverige och integrerades i den svenska rörelsen.

Att stödja de spanska syndikalisterna blev hädanefter en uppgift för SAC.

Allteftersom möjligheterna till ekonomisk kamp försvagades blev ideologin mer framträdande. SAC bedrev utåtriktad propaganda för syndikalism i tidningen Arbetaren och genom Federativs bokförlag.

En revision av principer och taktik i reformistisk riktning genomfördes 1953 då en ny principförklaring antogs.

De senaste årtiondena har dock den fackliga verksamheten inom SAC aktiverats men aktörerna är inte desamma som på 10-, 20- och 30-talet. Över hälften av SAC-medlemmarna är kvinnor.

Ungdomen dominerar. Många är lågavlönade, några studenter, inslaget av akademiker är mycket större än på "den gamla goda tiden". Rörelsen har förlorat en del av sin arbetaridentitet men detta kan ju sägas om hela arbetarrörelsen. Kampvilja och ideologisk medvetenhet finns.

Att anarkistiska och syndikalistiska idéer och föreställningar om ett fritt socialistiskt samhälle, där idealet är jämlikhet och de ledande principerna decentralisering, självstyre, självförsörjning och kooperation, nu har spritt sig till alla folklager och till och med in i vissa politiska partier, väcker förhoppningar att den insikt som fanns i den tidiga arbetarrörelsen, att "det arbetande folkets frigörelse måste vara dess eget verk" på nytt kan bli ledstjärna i den samhällsomvandling som tycks bli oundviklig.