Martinson, Moa 1890-1964

Moa Martinson är en av de mest berömda och den enda kvinnan bland de självlärda proletärförfattare som framträdde under 1920- och 30-talen.

Moa Martinson föddes 1890 av en textilarbeterska i Norrköping. Hennes dopnamn var Helga Maria Swartz – Moa kom hon att kalla sig först efter 1927. Efter en ofullständig skolgång blev hon kallskänka. Hon gifte sig med en grovarbetare på Södertörn och mellan åren 1910 och 1916 fick paret fem söner. Under tragiska omständigheter upplöstes familjen genom de två yngsta sönernas död i en drunkningsolycka 1925 och den alkoholiserade makens självmord 1928.

Det blev i den syndikalistiska arbetarpressen hon gjorde sina första hetlevrade debattinlägg i kvinnofrågan och det var där hon debuterade som skönlitterär författare. Moa hade börjat skriva redan i 12-årsåldern och 1922 fick hon sin första insändare publicerad i tidningen Arbetaren under signaturen H.J. (Helga Johansson).

Martinsons kanske mest kända verk är den självbiografiska trilogin om Mia: Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor. Romansviten bygger delvis på följetongen Pigmamma som hon skrev 1928-29 för den anarkistiska tidningen Brand. I böckerna berättar hon osentimentalt om händelser i Norrköping runt sekelskiftet. Hennes stil var spontan och nyckfull, och hennes böcker kännetecknas av humor och socialt patos. Ett återkommande tema i hennes böcker är vänskap mellan kvinnor.

Martinson kom redan i unga år att engagera sig i SAC och var bl a aktiv i Nynäshamns LS. Genom hela hennes författarskap porträtteras starka arbetarkvinnor som kämpar för en bättre tillvaro.

Vid en vistelse i Göteborg 1928 träffade hon för första gången den fjorton år yngre vagabonden Harry Martinson. Harry och Moa inledde en brevväxling och gifte sig 1929. Som författarkolleger levde de sedan i långa perioder på torpet Johannesdal i Ösmo. Äktenskapet sägs ha varit förlösande för bådas författarskap och de förenades genom sitt proletära ursprung och sin långa och dyrköpta bildning, som i huvudsak var autodidaktens.

Martinsons författardebut skedde relativt sent. Romanen Kvinnor och äppelträd gavs ut först 1933, då hon var 43 år. Samma år utkom två andra kända verk som tillsammans med Martinsons kom att gå under epitetet statarlitteratur: Jan Fridegårds debut En natt i juli och Ivar Lo-Johanssons God natt, jord. Till viss del var det dessa författares förtjänst att statarsystemet slutligen avskaffades 1945, sedan deras böcker skildrat de svåra sociala förhållanden som rådde bland statarna och väckt den avgörande debatten.

Som mest populär var Martinson under 1940- och 50-talen, då hennes böcker utkom i billighetsutgåvor på Folket i Bilds förlag. Massupplagor på över 100 000 exemplar förekom. Sedan dess har hennes popularitet sjunkit, men hon hör alltjämt till de ständigt lästa och som skildrare av det tidiga 1900-talets proletära Sverige är hon omistlig. Kritiker har ofta framhållit kompositionella brister i hennes författarskap och man har skyllt henne för att vältra sig i smuts och misär.

 

Utgivna böcker:

Kvinnor och äppelträd. 1933
Sallys söner. 1934
Boken om Sally. 1945
Rågvakt. 1935
Mor gifter sig. 1936
Drottning Grågyllen. 1937
Motsols. 1937
Kyrkbröllop. 1938
Kungens rosor. 1939
Vägen under stjärnorna. 1940
Brandliljor. 1941
Armén och horisonten. 1942
Den osynlige älskaren. 1943
Bakom svenskvallen. 1944
Kärlek mellan krigen. 1947
Livets fest. 1949
Jag möter en diktare. 1950
Du är den enda. 1952
Kvinnorna på Kummelsjö. 1955
Klockor vid Sidenvägen. 1957
Hemligheten. 1959