Grattis Leo Heyman, vinnare av årets Civilkuragepris!

Det nazistiska mordet på Björn Söderberg fick SAC Syndikalisterna att inrätta Civilkuragepriset, som varje år delas ut till någon som stått upp och visat extra kurage på sin arbetsplats. I år delas priset ut till Leo Heyman, som vägrat gå med som parkförvaltningens personal för att bistå polisen vid en vräkning av EU-migranter.

Situationen för EU-migranter, som kommer hit från Rumänien och Bulgarien för att försörja sig och ofta tvingas tigga, har fått stor uppmärksamhet i Sverige under de senaste åren. Vi har sett bilder på hur kronofogde och polis vräker dem från deras tillfälliga boplatser, inte sällan med hjälp av personal från kommunens parkavdelningar. Det var vid ett sådant tillfälle som Leo Heyman bestämde sig för att säga ifrån. Han arbetar på park- och naturförvaltningen i Göteborg, en kommun som under senare utmärkt sig för sina snabba beslut om vräkning.
– Den här dagen började som vanligt. Jag och min kollega åkte ut till vårt område. En halvtimme innan lunch ringer cheferna till oss och säger att vi ska åka ut tillsammans med polisen för att städa undan ett läger. 

Leo Heyman kände obehaget direkt. Han började prata med sin närmaste kollega om hur han upplevde den här arbetsuppgiften, att driva bort några av samhällets allra mest utsatta människor från det lilla hem de lyckats skapa sig här. Under lunchen fortsatte han att prata med sina kollegor. 
– Efter lunchen förklarade jag för min chef att jag inte tänkte vara med på det här, att det inte fanns en chans. De närmsta cheferna samlade oss sedan, eller inte mig egentligen, men jag ville ändå sitta med för att se hur det går till och få fler chanser att förklara hur jag ser på det inför alla.

Leo Heyman var tydlig med sin arbetsvägran, men det var ingen annan som tog chansen att följa hans exempel. Några lät lite tveksamma när de pratade om att följa med på en avhysning, medan andra snarare verkade tycka att det var ett välkommet avbrott i de vanliga arbetsuppgifterna, kanske till och med spännande. Själv tog Leo Heyman en bil och åkte ut till sitt vanliga område. Han hade inga planer på att inte arbeta, snarare var han mån om att visa att det var just vräkningen han inte tänkte göra. Cheferna gjorde ingen större sak av hans arbetsvägran heller.
– Jag fick någon ifrågasättande kommentar, men det var okej, jag förklarade varför och sedan sa jag att det är skitigt på mitt område, så jag tar vilken bil som helst och åker och jobbar vidare i eftermiddag och städar. Det var lugnt. Vi har ett område som är svårt att hålla en bra standard i, så det är mycket att göra, och då ville jag visa att det är viktigare.

Dagen efter hade verkligheten kommit ikapp flera av kollegorna.
– Det var faktiskt ganska många som kom fram till mig och sa att de borde ha vägrat också. Paret som bodde i lägret hade suttit kvar under tiden och gråtit. Det var verkligen intressant, för så lät det inte alls inför det där jobbet, säger Leo Heyman.
– Men det var fint, för de hade ju inte behövt komma och erkänna det. Nästan ingen av dem tyckte att det var speciellt kul att göra.

Leo Heyman har arbetat på park- och naturförvaltningen ganska länge. Det tog honom sex år att få en fast tjänst, men just nu är han tjänstledig eftersom han går en konstlinje på folkhögskola. Det var när han var inne och arbetade i somras som de blev utkommenderade till vräkningen. Då tyckte han också att han märkte av en tuffare stämning på jobbet, till exempel i förhållande till romer som tigger. Inte direkt öppen rasism, men i en viss jargong hos en del anställda. Det fick honom också att vilja göra något av situationen.
– Jag skulle bara inte ha klarat att åka ut och göra det jobbet. Så det kändes viktigt. Jag ville också ge en annan bild till de andra, att så här kan man faktiskt göra.

Som parkarbetare möter man ibland hemlösa och det är inte så lätt att bemöta dem på ett bra sätt. Då kan det ingå i arbetsuppgifterna att plocka bort någons ägodelar, men det handlar inte om att åka med polisen och göra en regelrätt vräkning.
– Det har funnits kollegor som haft hemlösa som har bott på sitt område och så har någon chef bett dem åka ut och plocka bort deras saker. Då vet jag att folk har gjort så att de har packat ihop grejerna och låtit dem stå där någon dag innan de tar bort det.

Han blev förvånad över att vara nominerad till Civilkuragepriset, det han gjorde var en självklarhet, något han måste göra. Han är lågmäld och vill inte göra en så stor sak av det han gjorde. Själv har han bara berättat om det för ett par vänner. Men priset får honom att känna att han gjorde något verkligt bra, att han stod upp för något viktigt. Och han känner att det är något att ha med sig när han kommer tillbaka till sitt arbete efter folkhögskolan.
– Priset är jättehedrande. Egentligen tycker jag ju att det borde vara självklart att man agerar så. Vi jobbar ju kommunalt också, det är ju skattemedel och det är så mycket som är fruktansvärt i hela den här situationen. Det är många andra gubbar som jobbat i flera år och som har trygga anställningar och som borde ha kunnat ta det här steget med mig. Men jag är verkligen glad att jag gjorde det, annars hade jag inte mått bra idag.

Att parkarbetare ska följa med och bistå polisen vid en vräkning ser han som en del av en otäck samhällsutveckling.
– Det är absolut en del av en normalisering, det är läskigt.

SAC har fått en kommentar om hur de anställda på parkförvaltningen använts vid vräkningar av EU-migranter. Vi talade med Noshin Hafizi, som är HR-chef på park- och naturförvaltningen i Göteborg. Hon säger att kommunen som arbetsgivare arbetar för att skapa en så trygg miljö som möjligt för de anställda. Om något händer i deras arbetsvardag ska de ha någon att vända sig till, men framför allt ska deras arbetsmiljö kännas säker.
– Vårt uppdrag handlar om att hålla Göteborg rent och tryggt och vackert. I de fallen polisen har avhyst EU-migranter är vårt uppdrag att städa undan efteråt, men vi är inte en del av polisens arbete, och det ska vi inte vara heller.

 Noshin Hafizi betonar att anställda på park- och naturförvaltningen kan hamna i svåra situationer, där de möter missbruk, våld eller social misär. I fallet med vräkningar av EU-migranter har Noshin Hafizi svårt att se att park- och miljöförvaltningens anställda ska behöva vara på plats och börja arbeta i anslutning till själva avhysningen.
– Vid avhysningar har polisen sin roll, medan vi har vår roll som gäller renhållningen och inte själva avhysningen. Vi är inte där för att hjälpa polisen, vårt arbete går att göra senare, även om jag också förstår att det behöver vara ganska nära efter avhysningen i tiden, att vi städar här skapar en trygghetskänsla i staden.

Men hon har inte uppfattat att detta varit en stor fråga på arbetsplatsen.
– Jag har inte hört att just den här frågan har varit uppe bland personalen. Men vi diskuterar hela tiden andra svåra frågor, som vi möter i vårt arbete.

SAC:s Centralkommittés motivering till pristagaren lyder:
”Leo Heyman, anställd vid Park- och naturförvaltningen i Göteborgs stad, tilldelas Civilkuragepriset 2016 för att han stod fast vid sina värderingar om alla människors lika värde när han vägrade bistå polisen vid en vräkning av hemlösa. 
Han tog diskussionen med chefer och arbetskamrater och visade genom sina handlingar att man i sin vardag kan göra motstånd mot sådant man tycker är fel.

Det borde vara en självklarhet att agera mot orättvisor och missförhållanden när man ställs inför dem, men i dagens samhälle har klimatet hårdnat och solidariteten satts på prov. I en tid när allt fler har osäkra anställningar ökar rädslan för att säga emot sina chefer och i ett sådant otryggt samhälle vinner dessutom reaktionära och främlingsfientliga krafter mark. Vi har länge sett hur rasism och fördomar mot till exempel hemlösa romer har normaliserats och Leos arbetsvägran var ett steg mot att bryta den normaliseringen. Han har med ord och handling visat att även små ställningstaganden kan få stor betydelse.”

2016-10-12, SAC:s Centralkommitté.
(Prisutdelningen sker klockan 15:00 den 15 oktober 2016 på Göteborgs LS.